Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj-juni. N:r 5 - Margit Abenius: Instängd — utestängd. Reflexioner kring Pär Lagerkvists ”Dvärgen”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INSTÄNGD —
UTESTÄNGD
nan uppdagar han med sitt hats skarpt
inträngande kniv just det som är av hans egen
art: en vällust som hänsynslöst utvecklad i sin
egen riktning måste bli djävulsk och
förstörande. Men inte är detta hela gåtan. Är det inte
också så, att dvärgen, som har insupit hat med
modersmjölken och därför blivit grymt
utestängd från "tillvarons moderlighet", skulle
kunna förlösas ur sin livlöshet endast genom
detta rikt givande, moderligt slösande som är
klaven till furstinnans sammansatta väsen?
Fiametta, den hårda, släta, i sig själv slutna
kvinnan, furstinnans sanna motpol, har
egentligen ingenting att säga dvärgen. I förhållande
till furstinnan får dvärgen, sig själv ovetande,
spela en uråldrig roll, ormens, som gör
människan medveten. Men i olikhet mot dvärgen
har furstinnan inom sig själv ångerns och
hjärteförvandlingens möjlighet; sedan hon väl
blivit medveten tvingar henne ett obönhörligt
krav under marterande smärtor åt annat håll,
dit där kärleken finns.
Messer Bernardo, bokens sköna men tyvärr
ofullständigt utförda Leonardo-porträtt,
förefaller lika originalt, lika djupt personligt som
dvärgens gestalt. I Bernardo är symboliserad
den forskande och konstnärliga andens
vördnadsfulla intresse för livet och allt skapat, ett
intresse som sträcker sig också till anomalierna,
till det vanskapta i dvärgens skepnad. Det
är karakteristiskt att Bernardo knappast
uppväcker hat hos dvärgen, endast häpnad och den
utestängdes kvalblandade avund. "Men han
fängslas tydligen av allt", säger dvärgen om
Bernardo, "han kan ta upp en sten från
marken, har jag sett, och granska den med ett
utomordentligt intresse, vända och vrida på
den och till sist stoppa den på sig som en
dyrbarhet. Han tycks kunna fängslas av precis vad
som helst. Är han en dåre? — En avundsvärd
dåre. Den som en sten är värdefull för måste
vara omgiven av rikedomar var han går." Man
kan jämföra paret dvärgen-Bernardo med de
två bröderna i "Seger i mörkret", den
källar-mörke och den ljuse, men hur mycket
fullgil-tigare är inte konflikten och den mänskliga
motsatsen gestaltad i "Dvärgen"! "Seger i
mörkret" kunde vara den konstruerade
dispositionen till vad som blivit blod och ande
i "Dvärgen". Hos Bernardo, den högtstående
och skapande anden, är dubbelheten särskilt
påfallande: han målar Nattvarden men
konstruerar också krigsmaskinerna, de
dödsbringande. Detta sammanhang blir i boken
inte klarlagt, men man anar att Bernardos
livsvördnad rymmer en svaghet: den finns där när
livskraften sjuder, men i trötthetens och
melankoliens stunder slocknar den — då blir
dödsredskapen hans andes frukt. "Det
undersam-mast funtade har mycket lätt för att brista",
säger Karin Boye. Också Bernardo brister
sönder — då visar det sig att även han har en
dvärg inom sig. En av de i sin uttrycksfulla
knapphet finaste detaljerna i sagan är
Bernardos målarsträvan med furstinnans porträtt.
Här sammanklingar mångstämmigt rika toner,
även förut hörda i Lagerkvists författarskap;
knappast något parti har så mycket bakgrund
som detta. I sitt första porträtt av furstinnan
får Bernardo fram bara det vällustiga: dvärgen
kallar det "skökan" och finner det fullkomligt
likt. Men Bernardo, som inte moraliserar,
spanar efter "något annat" som inte går att
uttrycka. Fullborda porträttet kan han först när
ande och medvetenhet med sitt lidande har
mejslat och genomlyst hennes drag. Tydningen
som här har gjorts av Mona Lisas
världsberömda, frånvarande och hemlighetsfulla
leende, förefaller så sinnrikt djup och slående
att det kanske helt enkelt var så?
Minst av det dvärgförkrympta har de två
förälskade barnen. I sin ljuva extas är de helt
och hållet utanför sig själva, utanför källaren
Jag. Just dem måste dvärgen därför framför
allt spionera på och fördärva. Jag citerar
återigen Tegnér:
387
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
