Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj-juni. N:r 5 - Margit Abenius: Instängd — utestängd. Reflexioner kring Pär Lagerkvists ”Dvärgen”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INSTÄNGD —
UTESTÄNGD
eller med dessa hemska steklar och deras för
människoögon kallt sadistiska sätt att stycka
sina offer, som Harry Martinson med sin
vidunderliga naturinlevelse tecknat i sina små
naturböcker. Lagerkvists stil har i vanliga fall
en karaktär av upprördhet; den är het, stundom
hetsande."Dvärgen" skiljer sig från hans övriga
prosa genom sin svalare behärskning och
oberördhet. Att den som av dikten kräver något
uppbyggande och något för känslan i första taget
blir besviken av "Dvärgen" är inte så underligt,
ty boken ger onekligen mindre för hjärtat än
för intellekt och fantasi. "Bödelns" symboliska
huvudperson är till exempel mycket mera
mänsklig än "Dvärgens". Det kluvna intryck
som boken tycks göra på många beror
naturligtvis också på att diktaren med större glöd
och kraft har målat det negativa än det positiva,
vilket ju endast återreflekteras i trollspegel.
"Dvärgen" växer emellertid ut över den
ensidigt psykologiska tolkningen till en idédikt
av betydande allmängiltighet om det från
kärleken i skräck och högmod avsnörda,
instängdheten som innebär utestängdhet från all
utveckling, allt sammanhang. Ty dvärgen — det
är det avgörande draget — är en varelse som
helt och hållet saknar kärlek och inte heller
kan nås av kärlek. Lagerkvist döljer inte att
dvärgsjälar kan skapas ur vrånga förhållanden.
"Hat har jag diat från min första stund,
insupit dess bittra saft, jag har legat vid ett
modersbröst fullt av galla", säger dvärgen
inför krucifixet om den korsfäste, "medan han
diade den milda och hulda madonnan, ömmast
och ljuvast bland kvinnor, och drack den sötaste
modersmjölk som någon levande har druckit."
Och dvärgsjälen i oss alla utmanas ständigt till
förakt och löje just inför det olyckligt
van-skapta och disharmoniska, så som visas i den
med mörk glöd berättade episoden från
furstebröllopet, då dvärgen användes som leksak.
Lagerkvists dvärg har i all sin originalitet
givetvis fränder i tidigare litteratur, till exempel
hos Dostojevskij och Kierkegaard. Men
Dosto-jevskijs onda andar har dock trots
dårhusatmosfären ännu människohamn och demonisk
storslagenhet. Kierkegaard definierade det
demoniska som "det indesluttede". Dessa två giganter
visste väl mer om "det onda" än någon modern
diktare och hade större krafter att skildra det.
Men det inneslutna-utestängdas själva
slutresultat hade man då ännu inte skådat ■— det som nu
är uppenbart även för den allra banalaste
människa, i koncentrationslägrens småskurna
plågoandar, som först i dödandets och plågandets
extas erfar liv och kommer utanför sig själva.
Som helhet ger "Dvärgen" uttryck åt sin
författares pessimistiska livsåskådning. Den
okända skaparmakten — så tycks Pär
Lagerkvist mena liksom Tegnér — skall i evighet
fortsätta att slunga fram sådana omänskliga
varelser, förkrympta eller uppblåsta, redskap
till förstöring, redskap också till luttring och
ökad medvetenhet, ty liksom furstinnan kunde
bli medveten om sin humbug endast genom
dvärgen, så har många människor i vår tid
blivit förlösta ur sin vacklan genom den
uppenbarade dvärgsjälen. Men ju mer man
fördjupar sig i verket, ju mer skall man också
i dess skimrande dagrar och övertoner
upptäcka en vision av kärlekens verklighet,
någonting utanför människan, än skådad som
"tillvarons moderlighet" i det gåtfulla leendet på
målarens tavla, än som den formande och
krävande etiska makt som tvingar fram helgonet
ur kurtisanen. En mer varmhjärtat optimistisk
— eller måhända illusionistisk — diktartyp
skulle ha kunnat tänkas förinta dvärgen i slutet
eller visa hur förnuftets röntgenljus eller
kärlekens strålning fräter bort det
dvärgför-krympta i människan. Men Lagerkvist har
aldrig haft någon övertro på dessa makter:
Låt hjeltekraften kämpa,
làt solen stråla.
Det onda är odödligt
liksom det goda.
389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
