Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj-juni. N:r 5 - Sven Stolpe: Gabriel Marcel. Dramatiker och filosof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
Tian tyckte sig se förkroppsligat i sin hustru.
Eftersom nu detta äktenskap gått i spillror,
måste Violette överta också denna speciella
uppgift. Denna Arianes storsinthet förbryllar
Violette. Hon är en enkel, osammansatt, starkt
sensuell natur, och hon har svårt att fatta, att
en sådan osjälviskhet kan vara möjlig. Men
även Jéröme känner, att i och med detta möte
någon förändring inträtt — Violette glider
ifrån honom. För att förjaga sin oro går
han till Violette och erbjuder henne
äktenskap. Men Violette vågar icke svara ja, trots
att Ariane uppmanar henne att acceptera,
ja, rentav erbjuder sig att träda ekonomiskt
emellan.
Det kommer till ett möte mellan alla tre
parterna. Ariane är övertygad om att hennes
uppsåt är rena, att hon handlar rätt. Men hon
upptäcker, att förhållandet inte är så enkelt:
under och bakom hennes aktion ligger ett
hemligt motiv, som hon till att börja med icke själv
upptäckt: genom att röja Jérömes hemlighet
och genom att kasta över de två sin generositet
har hon bundit dem, fått dem i sin makt, på
något sätt tillfredsställt sin självkänsla och
revanscherat sig. Det är Violette som klarast
formulerar detta komplicerade sammanhang:
Det som du själv tolkar som en akt av uppoffring
eller åtminstone av absolut generositet —- jag kan
inte finna annat för min del, än att det är ett
intrång på ett område, som ingenting ger dig rätt att
beträda... Rätten att döma, att förbjuda, att
utestänga — den har du; men vad som inte var tillåtet,
det var att med list och med utnyttjande av den stora
beundran, som du förmådde inge mig, smyga dig in i
vår kärleks innersta — som om du hade velat, jag
vet inte vad ... kanske med blicken avnjuta en frukt,
som du aldrig fick smaka.
Violette menar, att Ariane i själva verket
med den listigaste teknik och under sken av
absolut osjälviskhet skilt henne från den man
hon älskar. Ariane avvisar först misstanken,
men ju mer hon reflekterar, dess mer inser
hon, att den ändå rymmer någon sanning. Hon
försöker ställa allt till rätta genom att gå till
sin make och inför honom anklaga sig för att
ha förrått hans hemlighet för Violette. Men här
öppnar sig för hennes förfärade blickar en
ny lögnens dimension. Violette avslöjar den
obarmhärtigt:
Du ser inte, att du just genom att anklaga dig
själv, genom att lägga skulden på dig själv, som du
nyss försökte göra — att du just därigenom försöker
att bli större i hans ögon, och att i motsvarande grad
göra mig föraktlig och avskyvärd ... Jag tror gärna,
att du talar ur ditt innersta, men ser du inte, att även
om du spelade komedi, även om du vore den mest
beräknande och mest ondskefulla kvinnan på jorden,
så skulle du inte på ett bättre sätt kunna åstadkomma
en klyfta mellan Jéröme och mig?!
Resultatet blir, att Violette lämnar Jéröme.
Men trots att hon genomskådat och avslöjat
Ariane, kan hon ändå inte vägra henne sin
beundran och sin sympati. Hon är osäker, om
hon inte ändå gjort sig skyldig till den grövsta
taktlöshet, då hon besvarat Arianes erbjudande
att själv försvinna med hårda ord och svåra
beskyllningar. Hon vänder sig om och ber
Ariane be för henne ... Ariane stirrar efter
henne, därefter ser hon på Jéröme:
Ä, Gud — alltsammans visar ju, att hon hade rätt;
du såg inte ens på henne... Jéröme, har du inget
hjärta? Har jag dödat också ditt hjärta?
Redan detta förenklade referat torde kunna
ge en föreställning om den ytterliga skärpan
i detta själsstudium, bakom vilken man anar
författarens årslånga kamp för att finna ett
svar på frågan om sin egen yttersta identitet.
"Slutar vi att ljuga för andra, så är det bara
för att ljuga för oss själva — och den lögnen
är den föraktligaste av alla." Även i vår finaste
uppriktighet smyger sig in en falskhet, och
märk väl: författaren vill härmed icke
avslöja sina personer som hypokriter, han anser,
att denna dubbelhet, denna oförmåga att nå
400
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
