Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj-juni. N:r 5 - Sven Stolpe: Gabriel Marcel. Dramatiker och filosof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GABRIEL MARCEL
verklig identitet, är ofrånkomlig: totus homo
mendax.
Bakom denna psykologi ligger en egenartad
filosofi, som här endast kan antydas. Gabriel
Marcel skiljer på problem och mysterium.
Problemet är en antinomi, som kan lösas, utan att
den bedömande individens egen existens ställs
i fråga. Mysteriet är däremot en antinomi,
som icke kan lösas, utan att individen själv
blir engagerad i lösningen. Alla trons,
kärlekens, frihetens antinomier vägrar att låta
sig behandlas som problem; de är nämligen
till sin natur unika, personliga; de kan lösas
endast av vederbörande individ själv och endast
genom hans egen handling, tro eller kärlek.
"Je suis engagé in concréto dans un ordre qui
par définition ne pourra jamais devenir objet
ou système pour moi, mais seulement pour
une pensée qui me dépasse et me comprend
et à laquelle, mëme idéalement, je ne puis
m’identifier", heter det i "Etre et avoir". I sin
"Esquisse d’une phenoménologie de 1’avoir"
exemplifierar Gabriel Marcel sin mening med
en analys av det ondas problem. Av naturen
är jag böjd att betrakta det onda som en
störning, vars orsaker jag med mitt förnuft vill
utreda för att sedan kunna avhjälpa den.
Emellertid finner jag, att detta onda, som jag
analyserar och studerar, under min behandling
upphör att vara det onda, som jag ville
bekämpa. Jag kan icke uppfatta det som ett ont,
annat än i samma mån som det angriper mig.
Det är just detta mitt eget engagemang, som
är det avgörande. I samma ögonblick som jag
kallt och iakttagande studerar det onda, har
jag degraderat det från mysterium till
problem.
Tragiken i "Le chémin de Crète" ligger i att
dess personer samtliga försöker förvandla sitt
livsmysterium till ett vetenskapligt lösbart
problem. De kan därför icke hamna annat än
i motsägelser. Den rätta lösningen är en annan.
Mysteriet är "un problème qui empiète sur
ses propres données, qui les envahit et se
depasse par la mëme comme simple
problème".1
Bland Gabriel Marcels senare pjäser kan
man förbigå "Le fanal" (1936) — där återigen
den döda hustrun försonar mannen, som
övergett henne, och sonen som föraktat sin far.
Pjäsen "Le dard" (1936) är däremot ett
märkligt verk, som för övrigt tack vare sin politiska
färg — där uppträder en tysk emigrant — kom
att väcka uppseende och hålla sig längre på
repertoaren än författarens pjäser i regel
förmått; pjäsen belönades för övrigt med Prix
Brieux. Utan en viss kännedom om Gabriel
Marcels motsättning avoir — étre kan man
knappast helt fatta denna virtuosa analys av
ressentimentmänniskan Eustache, som får se
sitt liv glida sig ur händerna, därför att han
vägrar att se det existentiella sammanhang,
i vilket han djupast hör hemma, och nöjer sig
med att behandla sitt livs antinomier som
problem. Mot honom står den tyske emigranten
Werner, som till sist fattar beslutet att
återvända till de nazistiska koncentrationslägrens
tortyr. Han gör det icke bara för att förhindra,
att vännens hustru förälskar sig i honom —
1 Gaston Fressard säger i sin inledning till Marcels
drama "La soif": "Quand je me demande: qui suis-
je? esprit ou matière: libre ou déterminé___— et
toutes les oppositions de la métaphysique pourraient
ètre ici énumérées — cette question se présente à
moi sous la forme impersonnelle de termes
antinomi-ques. Comment l’åme spirituelle, demande-t-on avec
Descartes, peut-elle ètre unie à un corps materiel?
Comment le pouvoir de choisir A ön non-A, peut-il
s’insérer dans la trame continue de la nécessité?
Ame et corps, liberté et nécessité, telles sont les
données du pioblème. Disons plutot du mystère,
recti-fie G. Marcel. Car les données impersonnelles ne se
peuvent poser sans m’entrainer constamment au delà
d’elles-mèmes ou de la solution que je veux leur
imposer. En effet, le seul fait de me représenter le
corps et la nécessité suppose une réference implicite
à l’åme et à la liberté; et d’autre part Fåme et la
liberté ne se peuvent affirmer sans ètre du mème coup
objectives, sans devenir chose et loi. En raison du
passage nécessaire de chaque terme en son contraire,
le problème n’est pius seulement entre ses données,
il est intérieur à chacun des opposés, il empiète sur
eux, il les envahit, et tend pour ainsi dire à les
dévorer."
3 BLM 1945 V
401
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
