Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj-juni. N:r 5 - Erik Noreen: Musiken och vårt samhälle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK NOREEN
MUSIKEN
OCH VÅRT SAMHÄLLE
Svenskarna anses som bekant vara ett
musikaliskt folk, och en blick på den svenska
musikens hävder jävar inte denna
uppfattning. Många svenska näktergalar har vunnit
ett rättmätigt världsrykte, och går vi till den
skapande tonkonsten, så måste det erkännas,
att män som Johan Helmich Roman, Franz
Berwald, August Söderman, Emil Sjögren,
Vilhelm Stenhammar och andra är värda att
nämnas om inte bland de största så bland
de stora.
Under dessa omständigheter är det rätt
egendomligt, att musiken i alla fall intar en
ganska undanskymd plats i vårt kulturliv. Det
skulle naturligtvis med rätta betraktas som
tecken på bristande allmänbildning, om en
person inte kunde säga, vilket av två
förelagda konstverk som förskreve sig från Rafael
och vilket från Anders Zorn. Vi skulle finna
den obildad som tillskreve Heidenstam en
uppläst dikt av Kellgren och tvärtom, eller
som menade att man på Kungl. Dramatiska
teatern uppför romaner. Men den som inte
kan skilja Mozart från Wagner och J. S. Bach
från W. Peterson-Berger eller — ännu mer —
inte kan skilja sonatform från fuga eller
gavott från menuett, den betraktas av det
stora flertalet bildade svenskar med vänligt
överseende och ursäktas med att han eller
hon inte är som det heter "musikalisk".
Musiken betraktas hos oss i troligen högre
grad än i sydligare länder mest som ett privat
njutningsmedel för en särskilt invigd krets, de
så kallade musikaliska. En totalt färgblind
person måste stå utanför den del av
bildkonsten som bygger på färgsammanställningar.
Här är vi ju inne på det rent patologiska. På
hörselns område torde man kunna våga
påståendet att ingen normal människa är totalt
omusikalisk. Det som saknas de så kallade
omusikaliska är nog i främsta rummet
utbildning och därmed bildning på området.
Alla dessa människor som tror sig vara
omusikaliska, dem sker från samhällets sida en
grov oförrätt. Musiken är i alla fall vårt
renaste och samtidigt intensivaste
njutningsmedel. Och inte bara det, musiken är en
kulturfaktor av högt värde.
Musikens undanskjutna ställning är
nämligen utan tvivel till stor skada för en allsidig
förståelse av den västerländska kulturens art,
dess utvecklingshistoria och dess möjligheter.
Jag är alldeles övertygad om att om man
droge in den europeiska musikens historia
i sammanhanget, skulle vi få viktiga
paralleller till vad som har skett på andra
områden, och vi skulle alltså få mycket större
förutsättningar för en kultursyntetisk syn.
I nuvarande tider är det viktigare än
någonsin att ha de historiska linjerna klara. Det
förgångna och nuet är förutsättningar för
framtiden.
407
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
