Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj-juni. N:r 5 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Herodes var i delo med Gud och till sist måste
underkasta sig honom, underlät han inte att
understryka — som teolog och präst kunde han
ju inte annat! — men hans inställning var
uppenbart ambivalent; för honom var Herodes
likväl av samma hänförande stoff som hjältar
och martyrer göras av. Och det visade sig, att
när tidsandan svängde och åter förde
maktpolitiken i högsätet, då var Munk inte bara inte
i stånd att spjärna mot udden, såsom det anstått
en Kierkegaards lärjunge och en Herrens
stridsman; tvärtom, han vädrade morgonluft! Efter
Hitlers ohyggliga blodsorgier i juni 1934 var
han färdig att på honom tillämpa samma
vantolkade Kierkegaardord som på Herodes:
"Hjärtats renhet är att vilja ett." Det var
först när blodsväldet började gå ut över det
egna fäderneslandet, de egna landsmännen,
som Munks kammarspekulationer och puerila
övermänniskokult togo en ända med
förskräckelse, som det gick upp för honom, att
en verklig idékamp i sista hand måste ha den
världsliga makten till motståndare. Men då
man även hos oss gjort så mycket väsen av
hans insatser, bör det erinras om, att här
i Sverige behövdes det inte så handgripliga
medel för att övertyga exempelvis den unge
August Strindberg eller Pär Lagerkvist. De
fascinerades inte av Antikrist och hans
förmenta mirakler, än mindre jämställde de honom
med Frälsaren själv.
Dock — mycket har sagts, och det med rätta,
om Munks enastående blick för det dramatiskt
verkningsfulla, för scenkonstens speciella
möjligheter, hans förmåga att skapa grälla effekter,
att låta teateråskorna mullra, att tillspetsa
repliker som flyga likt pilar mellan dramats
personer och borra sig rakt in i hjärtat på det
skälvande, dödligt sårade målet. Hans
rollskapelser, tillyxade i stora plan och med
väldiga möjligheter för skådespelarna både att ge
sitt temperament fritt utlopp och låta sin
detalj-skapande fantasi arbeta, erbjuda säkerligen
sällsynt tacksamma uppgifter. Det munkska
dramat är ju en av mellankrigsepokens stora
insatser för att ta kål på den gamla
illusionsteatern, för att reteatralisera teatern. Vid
Dramatens föreställning av "En idealist" var
det verkligen också hela tiden teater i luften,
stor teater — men, praktiskt taget, också bara
teater. Man fängslades från första stunden till
den sista; intresset slappnade aldrig; alla sin-
nen höllos vakna; öga, öra och övriga
mottagningsapparater levde hela tiden med,
inregistrerade, tjusades, roades, retades eller
chockerades. Hjärtat däremot förblev oberört, och
tanken rycktes aldrig med av denna falska,
farligt snärjande dialektik. Men teaterkonst var
det, och endast två scener bröto sig mot de
andra, den ena genom låghet, den andra genom
höghet. Scenen i Kleopatras palats är rena
farsen, ett återfall i studentspexet, som kanske
vittnar om mångfalden i Munks natur eller är
ett misslyckat försök att efterapa Shakespeare,
men hos denne äro ju farsinslagen inte att
finna i de världspolitiska scenerna. Kanske
underströks det spexiga också onödigt starkt
av regien; den utspökade och lallande gamla
skökan Kleopatra, framställd av Tora Teje, låg
egentligen under den utmärkta
skådespelerskans förmåga. Scenen i Octavianii härläger
var däremot dramats och föreställningens
höjdpunkt, såsom den spelades av Lars Hanson som
Herodes och Olof Widgren som den blivande
Augustus, vars roll han prövat på redan 1938
i "Julius Caesar" och nu utmejslat till en
kon-turskarp liten medaljprofil. Här var det
verkligen världspolitik i atmosfären, en
sammanstöt mellan orient och occident, mellan
österländsk list, lismande slughet och oljig
förställningskonst, lysande återgiven av Lars Hanson,
och västerländsk tankeklarhet, klokskap och
cynism, som visserligen genomskådar spelet
men med den trettioårige romarens brådmogna
världserfarenhet vet att utnyttja det för sina
syften, vet att välja sina lydkonungar på
intressegemenskapens fasta grund. I den scenen
har man Kaj Munks snille som i ett nötskal.
Här liksom i allmänhet hade man inga
påtagliga intryck av Molanders regi, som föreföll
att denna gång ha hållit sig mer i bakgrunden,
måhända för att koncentrera sig på
personinstruktionen. Men med ett av de djärva grepp,
som vi känna igen från hans
strindbergsföreställningar, hade Molander fråntagit Herodes
kristusrepliken: "Det är fullbordat" (efter det
mord på den älskade hustrun Mariamne,
varmed han ur hjärtat utrotar den kärlek som
varit till förfång för maktbrunsten) för att låta
bödeln framsäga den så att den kommer långt
bortifrån, ekar mellan kungaborgens ödsliga
valv och kastar en förkrossad Herodes till
golvet. Det var på ett vis mycket verkningsfullt
men berövade nog Herodes något av det sken
421
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
