Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj-juni. N:r 5 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
tycker om varandra. Som vuxna skils de åt av
rasbarriären. Jim pluggar för att bli jurist, en
seg självhävdelsekamp mot raskomplexet: det
är inte bara fråga om en examen utan om en
osynlig makt som ska besegras. Ella virvlar om
tills hon skrämd och besviken hamnar hos Jim,
den ende vännen, den "vitaste" av alla. I sina
olika slag av livsskräck klamrar de sig fast vid
varandra och stänger in sig i sitt äktenskap,
i ett ömsesidigt slaveri som ingen av dem för
sitt liv vill ge upp. Krampaktigt åberopar de
sig på sin kärlek när de i hat till sig själva och
varandra sugs allt djupare in i förödelsen. Han
strävar till det yttersta för sin examensseger,
hägringen som ska befria honom från
verklighetens alla svårigheter. Hon motarbetar honom
och jublar över hans nederlag, hon klyver
honom i den idealvite beskyddaren och den
smutsige niggern, symboliserad i den
afrikanska masken, som hon angriper med kniv
och vill döda. Deras enda lättnad blir slutligen
att fly tillbaka till barndomen, förlamade och
hjälplösa i sitt livsnederlag. Raskonflikten är
här bara utanverket kring det psykologiska
dramat: de två människorna bryts ner av de
förtryckande ideal som deras omgivning
ingivit dem och som de inte har kraft eller
förstånd nog att övervinna, därför att deras
hämningar binder dem ohjälpligt. Man undrar bara
om publiken i allmänhet känner igen sina egna
likartade problem i denna uppförstorande och
patologiskt intensifierande spegel? Stycket är
härvidlag knappast av fullt fristående verkan.
Man glömmer mycket snart att det är Inga
Tidblad som spelar Ella: här är en inkarnation
utan alla ovidkommande påmålningar, naket
hänsynslös och utlämnande, en konstnärlig
självövervinnelse som stegras för varje scen.
Den splittrade dubbelheten får hon fram med
de skickligaste övergångar: det skräckslagna
barnet i den uppgivna kvinnan, det hysteriska
kärleksklängandet och hatets plötsliga utbrott
i ligistdemonisk skadeglädje. Man glömmer
däremot inte att det är Holger Löwenadler som
föreställer Jim, han får rollen att verka svårare
och mer påfrestande än den kanske behövde
vara, men hans tunga grepp segrar dock efter
hand. Karin Kavli som hans kärvt rasmedvetna
syster ger förbluffande illusion av negress,
spänd och bitter, med en kropp som väger
mellan djuriskt liv och steril förnekelse. Henrik
Schildt och Hans Sundberg som respektive
424
boxaren och gangsterfröet gör färgstarka typer
med djärv plastik. Alf Sjöberg är denna gång
rätt sparsam med miljöeffekterna, men hans
stiliserande vilja spåras ofta i spelet. Sven
Barthels översättning har den rätta självklara
prägeln. Artur Lundkvist
Der Dibuk av Sch. An-Ski. Borgarskolans
scen.
"Der Dibuk" väckte på tjugutalet
uppmärksamhet i spiritismsmittade anglosachsiska
länder därför att skådespelet handlade om
besatthet och själavandring. Ekot av framgången
nådde också hit, och 1927 spelades pjäsen på
Oscarsteatern med en engelsman som
regissör; Inga Tidblad och Edvin Adolphson hade
huvudrollerna. Det sägs, att pjäsens judiska
karaktär med avsikt dämpades ned — man var
rädd att en konsekvent typmarkering skulle
kasta ett löjets skimmer över de agerande___
Fyra år senare återkom "Der Dibuk" när
den ryskjudiska teatergruppen Habima spelade
den i hebreisk översättning. Enligt hörsägen
skall det ha varit stor teater, stiliserad,
påträngande, med mäktig verkan.
Nu hade judiska dramatiska
amatörsällskapet tagit upp pjäsen och spelade den för
första gången i Sverige på originalspråket
jiddisch. Det vore orätt att förtiga denna
teaterhändelse bara därför att det rör sig om en icke
professionell scen. Skådespelarna, som
arbetar med gamla judiska teatertraditioner som
strängaste rättesnöre, är nämligen tekniskt högt
drivna och ger sig hän med temperament och
avsevärd förmåga till inlevelse. Härtill
kommer, att detta klassiska judiska verk nu
spelades med en religiös hänförelse, språkrör för
ett folk med ännu färska blodspår i sin väg.
"Der Dibuk" utspelas i Tsarryssland, där
judiska befolkningsgrupper i Polen och Ukraina
levde under otroligt torftiga förhållanden. Den
materiella nöden skapade tillsammans med den
ivriga religiösa hängivelsen en säregen miljö,
där lärdom och kunnighet i skrifterna
medförde även en social ställning, medan rikedom,
där den fanns, aktades för ingenting. En rik
man, Sender, hade en gång i tiden lovat sin
vän Nissan att deras barn skulle gifta sig med
varandra. Nissan dör på en avlägsen ort, och
hans son Chonon beger sig i unga år på
vandring för att söka efter sin utkorade. Som fattig
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
