Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj-juni. N:r 5 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
talmudstuderande kommer han till Senders by
och dras omedvetet till dennes dotter Lea, som
också älskar honom. Men Sender söker efter en
rik fästman åt henne. När han funnit honom
och Chonon får veta det dör han. Men hans
själ får ingen ro utan tar sin boning i Leas
kropp såsom en Dibuk. Sender uppsöker en vis
rabbi på en annan ort för att förmå denne att
befria dottern från besattheten. Genom en
yngre talmudkunnig, för vilken Nissan
uppenbarat sig i drömmen, kommer sanningen om
Senders svek i dagen. Han försvarar sig med
att han inte visste om Chonons börd men
dömes att skänka bort hälften av sina ägodelar.
Dibuk utdrives under ceremonier och böner,
Lea faller i vanmakt men vaknar och tycker sig
se sin älskade Chonon. Han vill förena sig med
hennes själ, hon stapplar fram mot honom och
faller ned död.
Regissören Jura Tamkin hade gjort ett gott
arbete och på ett som det förefaller
ändamålsenligt sätt löst problemet med de omöjliga
scenförhållandena på Borgarskolan.
Personinstruktionen hade han tydligen ägnat stor
möda, och man tyckte sig spåra hans entusiasm
i så gott som varje scen. Leas svåra roll
spelades med ömhet och finess av Jossie
Gran-ditsky, inte minst i de sista akternas slitningar
mellan Dibukbesatthet och förtvivlan.
Drömmaren och mystikern Chonon, hennes utvalde,
tolkades av Palle Granditsky, som gav fina
uttryck för både rollens bundna lidelse och dess
religiösa patos; även i det stumma spelet var
hans inlevelse övertygande. Mauritz Gordon
hade gjort den rike Sender till en i detaljer
levande typ. Den vise rabbin spelades av Bernh.
Scheiman inte utan behållning, men man skulle
kanske ha önskat en annan air av auktoritet.
Även övriga medverkande skilde sig med heder
från sina uppgifter. Men pjäsen ropade efter en
rymligare scen. Då skulle t. ex. dekorationerna
(av Endre A. Fenyö) ha kommit bättre till sin
rätt; de var färgrika och gav tillfredsställande
illusion. Musiken spelade en viktig roll. Den
hade sammanställts av Leo Rosenblüth och
förlänade en extra prägel av äkthet åt denna
säregna föreställning, som på en icke
jiddisch-kunnig gjorde ett högtidligt intryck av
oåtkomlighet, men där man samtidigt kände
vingslagen av urgammal mystik och äkta dikt.
Ragnar Bengtsson
Desertören av Henrik Grooth. Svenska
Dramatikers Studio.
Det är ingen professionell dramatiker som
lämnat den lilla treaktaren "Desertören" till
Dramatikerstudion. Signaturen Henrik Grooth
döljer eventuellt en finsk politiker i
framskjuten ställning. Pjäsen förmår knappast
heller att intressera dramatiskt. Genom ett mer
storformat framförande skulle den kanske
bitvis kunna få en viss endimensionell
propagandaeffekt, men i en studios intimitet kommer
styckets svagheter i dagen.
Grooth har velat skildra motsättningarna
inom oppositionen mot Rytis krigsregim, en
opposition som delar sig i en parlamentarisk
grupp, vilken saknar kontakt med en allmän
opinion, den avgörande krafttillgången för att
skapa fred, och en folklig grupp som saknar
ledning. Förmodligen tillhör Grooth själv de
maktlösa parlamentarikerna. Pjäsen tycks
närmast genom vemodig resignation vilja urskulda
dessa i deras isolering — alla akterna utspelas
i salongen hos en teaterförfattare och fil. d:r
och det hela börjar och slutar med en
kamratlig gammelmansgrogg. Den egentliga
motsättningen mellan oppositionsgrupperna sopas
också bort av samma vemodiga känsla och
överbygges av en nästan sentimental inbördes
förståelse, som man tror inte riktigt
överensstämmer med faktiska förhållanden. Någon väsentlig
konflikt föres aldrig in på scenen med allt vad
detta skulle innebära, en dramatisk
argumentering för och emot. När sonen i huset deserterar
från fronten möter han hemma motstånd endast
från sin älskade, som likväl skyndar sig att
till-lägga att hon ju ingenting vet, d. v. s. begriper.
Härigenom mister pjäsen också sitt intresse
som politisk diskussion. Förmodligen har
skådespelet förlorat på att personernas relationer till
varandra är bestämda av vänskap eller
familjehänsyn. Detta har lockat till en opolitisk
sentimental elasticitet i den politiska konflikten utan
att den mänskliga konflikten därigenom blivit
mera skärpt. Denna slutar ungefär där den
antytts. Ett relativt liv får pjäsen av ett par
filmmässiga gestapouppträden, där det naiva
sätt på vilket polisen luras knappast ens
ursäktas av att författaren troligen menat att
detta inte var huvudsaken. Det naiva i den
teatertekniska sammanklistringen är överhuvud
påfallande.
425
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
