Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj-juni. N:r 5 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
hatpropaganda. Som George Heisler,
representanten för den tyska motståndsviljan, har
Spencer Tracy en nog så illusorisk uppsyn, grå
i hyn och svullen under ögonen. Men figuren
är för lös på något sätt — den saknar styrsel
och auktoritet. Man tror inte ens riktigt på
hans livsvilja — det är inte ett jagat djur som
fjädrar undan förföljarna utan en tom säck
som slinker om hörnen. Hasso som kaféflickan
har en kufisk frisyr och ibland ett äkta uttryck
som dock hastigt tar slut i profil. Pavane
Ensam mot Gestapo (Mr Emanuel). Harold
French. Two Cities.
Louis Golding har själv varit med och skrivit
manuskriptet till denna film om den gamle
mr Emanuel från judarnas Magnolia Street i
London, som tappert ger sig ut på sin farliga
humanitära mission till Berlin — 1938, samma
år som Chamberlain for dit. Trots den litterära
sanktionen kan man dock med bästa vilja
i världen inte säga annat än att själva historien
är schablonartad, mättad med samma
ingredienser som dussintals antinazistfilmer. En
gång hugger filmen tag i en: det är vid
scenerna från gestapofängelset, där de inspärrade
ackompanjerar kamraternas dödsmarsch genom
korridorerna till exekutionsligan med sitt
öronbedövande dunkande mot celldörrarna. Den
effekten är äkta, den verkar mycket litet
filmateljé, mera Arthur Koestler och ond
verklighet.
Att man trots det schablonartade, trots
operettaktiga karikatyrer av Göring och Himmler
och trots en dum kärlekshistoria, sitter och
gläds åt denna film beror på att den har vissa
kvaliteter, som man sannerligen inte är
bortskämd med på våra biografdukar. Den besitter
bitvis en sällspord naturlig friskhet, den är
ogenerad och stillsam på ett alltigenom engelskt
sätt — och huvudpersonen, icke-ariern mr
Emanuel, utstrålar en oändlig sympati. Han
spelas av Felix Aylmer, en gammal rutinerad
scen- och filmaktör, som man minns som lörd
Palmerstone i Victoriafilmen 1938 och som
skeppsredaren i "Han kom som en främling"
förra året. Här ser man honom mycket litet
i närbild — man ser honom mest på avstånd
som en långdragen, mager krumelur med
paraply och smala byxor, och mot bakgrunden av
naziuniformer, jättestora Hitlerporträtt och
massiva fängelseportar växer den krumeluren
till en symbol för enveten och tapper
humanism. Det är för honom man vill minnas
filmen, för hans ståndaktighet inför
nazidom-stolen och för hans ljusa gammelmansansikte,
när han i slutscenen ser sin skyddsling springa
ut till kamp på en skuggig fotbollsplan under
en engelsk sommarhimmel. Jan Olof Olssön
DraksÅdd. Jack Conway & Harold S. Bucquet.
Metro Goldwyn Mayer.
Vill man avnjuta "Draksådd" bör man nog
från början ställa in sig på att betrakta de
agerande som en samling amerikanska
skådespelare som ser rätt så kinesiska ut, och inte
tvärtom. Den artificiella prägel som onekligen
vilar över detta stycke Hollywood-Kina är
endast i början irriterande och man upptäcker
snart nog att filmen verkligen har något att
säga. Historiens patos ligger icke endast i de
två begreppen motstånd och uppbyggnad utan
även i politisk och moralisk frigörelse. I en
räcka ståtliga bilder visas de kinesiska
partisanernas tåg upp i bergen, en sekvens som ger
intryck av seg livsvilja. Filmen är lång men
mindre tråkig än man kunnat befara och det
myller av brokiga figurer och pittoreska
situationer, som fyller den, stimulerande.
Skådespelarna har över lag ansträngt sig — kanske
minns man bäst den mjuke Turhan Bey och
som den yngste brodern den kusligt sköne och
hatfyllde Hurt Hatfield — Dorian Gray i den
kommande Metro-filmen. Samtliga domineras
dock av Katherine Hepburn, som lyckats göra
ett stycke politisk förkunnelse av sin roll. Hon
är ren och rak som en stålklinga, lyckligt fri
från tidigare manér och ger en fängslande bild
av en om inte precis kinesisk så dock kvinna
som kämpar mot tradition och förtryck och
vinner sin omgivning för sin övertygelse om en
bättre framtid. Pavane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
