Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj-juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ordens skog. Orden är diktarens material och
medium, han kan ta död på dem genom att
behärska dem för hårt, men han kan också gå
vilse genom att underkasta sig dem för mycket.
Sarvig förefaller ha ett ganska viljefritt
för-hållande till orden, han ger sig förtröstansfullt
hän åt dem och låter dem växa i nyckfullt vilda
snår kring sitt jaghus. Hans texter får ett drag
av vegetation, av halvmedveten naturprodukt
snarare än av konstskapelse. Det är hans styrka
och hans svaghet. Tills vidare är det en
ungdomligt grönskande styrka som man gärna
fäster sig mer vid än svagheten.
Artur Lundkvist
Bellmansforskning
Nils Afzelius: Myt och bild. Studier i
Bellmans dikt. Norstedts 1945.
10:—.
När man i kapitlet "Bellmanssången" i
sjunde delen av "Svenska folket genom tiderna"
fick upplysningen att Bellman hämtat det
mytologiska stoffet i sin dikt framför allt ur
Acharius’ "Mythologie", blev man kanske en smula
tveksam, i synnerhet om man följde
artikelförfattaren d:r Afzelius’ anvisning att jämföra
den mytologiska handbokens beskrivning av
Charon med skaldens i Fredmans epistel n:r
79. Man läste i handboken följande:
Charon, förestältes under en gammal gubbe9 bild.
Han war the dödas färjekarl, hwilken på sin båt,
skulle öfwersätta the fromma kroppars siälar til sina
stilla rum, men the obegrafnas andar måste fara wilse
kring thessa floders stränder.
Här igenom förstås et godt samwete; ty efter
Charon betyder glädie, hwad större frögd kan wäl
upkomma i döds stunden hos en menniska än then
som föde9 af et godt samwete och et liufligt hopp
lyckeligen at slippa härifrån genom then rätta
färjemannen, som förer wåre siälar til sin ewiga rättwisa
domare.
Att associera detta dråpliga exempel på
1700-talets teologiska folkbildningsförsök med den
konkreta och levande gestaltningen av Charon
i bellmansdikten föreföll onekligen att vara en
överdrift — för att inte säga en orimlighet,
och man var väl närmast böjd att alldeles
avvisa Afzelius’ påstående att Bellman skulle
använt dylika handböcker. Genom senare
publicerade studier över skalden har emellertid
Afzelius lyckats visa, att Bellman inte bara ägt
ett exemplar av Acharius utan att han också,
åtminstone i några fall — om än inte i fallet
Charon — bevisligen använt den. Att källorna
för de bellmanska dikternas mytologi i
allmänhet är synnerligen vanskliga att uppspåra,
inskärper dock Afzelius, och han understryker
den betydelse som scenens och bildkonstens
gestaltning måste ha haft för skaldens fantasi,
samtidigt som han betonar, att man
naturligtvis inte får underskatta de rent litterära
klassiska kunskaper Bellman otvivelaktigt hade.
I den nyutkomna, förträffligt illustrerade
volymen "Myt och bild" har Afzelius
sammanfört fem av sina Bellmansuppsatser. Den längsta
uppsatsen, som givit boken dess titel,
behandlar ingående men ändå en smula skissartat den
bellmanska mytologiens funktion och betydelse.
Genom att följa skaldens behandling av de
mytologiska figurernas attribut har författaren
nått ett betydelsefullt resultat och i flera fall
åstadkommit en ovedersäglig tolkning av i
texterna mycket svårtydda ställen. Att hästarna
i begynnelsen av ep. 50 tillhör solgudens spann
och alltså inte är ett inslag i en realistisk tavla
utan en ornamental vinjett, står kanske inte
omedelbart klart för varje läsare av Bellman.
Parentetiskt kunde man kanske tillägga, att den
egenartade vinjetteknik skalden älskar, inte
användes enbart i de mytologiska partierna
utan även i rent realistiska strofer; slutstrofen
i ep. 80 med hästen som "upreser sin man
i sky" är ett påfallande exempel. — "Dödens
pilar" i "Aldrig en Iris" har länge varit ett
mysterium för uttolkare. Afzelius ger den enda
rimliga förklaringen: pilarna är helt enkelt
dödens attribut. Men pilarna är ju också Amors
attribut — det är en händelse som ser ut
som en stilistisk lek, skulle man vilja tillägga,
att kärleken och döden, som hos Bellman så
ofta med vemod och sinnrikhet associeras,
har samma emblem. Man kan också påpeka
den djupt betecknande parallell som
otvivelaktigt förefinns mellan Charons farkost "den
kolsvarta likpaulunen" och kärlekspaulunen,
"Fröjas graf".
Afzelius inskränker inte sin genomgång av
s BLM ms v
433
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
