Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj-juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
steg betraktade förfaranden är möjligheterna
till godtycke. I allmänhet är sådana
frihets-berövanden icke tidsbestämda och sker genom
administrativt ingripande i stället för genom
vanlig rättegång och dom. Det senare
förfarandet anser Eek som större garanti för
rättssäkerhet, bland annat på grund av dess offentlighet.
Men när han under misstroende mot
psykia-trikerna vill se ytterligare en sådan garanti
i domarkårens traditionella pliktanda blir man
fundersam: är inte just den största risken
den att domarnas pliktmoral överflyglar deras
psykologiska insikter?
Gunnar Inghes uppsats om
sinnesundersökningarna och rättssäkerheten kan betraktas som
psykiatrikersidans bemötande av dessa
farhågor. Han framhåller att
sinnesundersökningarna möts med två slags kritik som
motsäger varandra: "Hur kan straffriförklaringen
samtidigt anses medföra en orimlig lindring
och en orimlig skärpning av
samhällsreaktio-nen?" I båda fallen ligger tydligen den gamla
skuld- och försoningsidén bakom kritiken. Men
Inghe hävdar med övertygelse att "straffens
vedergällningsprägel med dess krav på ett
bestämt kvantum strafflidande måste bort", att
inte hänsynen till brottets svårighetsgrad utan
till gärningsmannens personliga beskaffenhet
bör avgöra interneringens längd och art. Syftet
måste vara återanpassning på det sätt som är
fördelaktigast för både individen och
samhället. Inghe kritiserar sedan det ganska
slumpartade sätt på vilket domstolarna verkställer
urvalet för sinnesundersökning, och man får
nog intrycket att en något oroande marginal
för godtycke även beträffande själva
sinnesundersökningarna och de efterföljande
behandlingssätten (det egentliga underlaget för
farhågorna!) blir kvar.
Inghe skriver även om behandlingen av
sedlighetsförbrytare, vilken han finner grym och
ineffektiv. Tvärtemot den allmänna
föreställningen är det här inte fråga om några
sexual-atleter utan om abnormt outvecklade,
hämmade och handikappade individer. När det
gäller så utpräglat driftsmässiga handlingar
måste också straffets avskräckande betydelse
anses obefintlig. Den skada sexualförbrytarna
tillfogar minderåriga är i regel obetydlig eller
ingen: den verkliga skadan uppstår först genom
samhällsingripandet med pressande
polisförhör och pinsamma läkarundersökningar.
Torsten Eriksson förlänar drastisk
åskådlighet åt en rad straffstatistiska siffror. Han
påpekar att brottslingar i stor utsträckning är
samhällsnyttiga: slitet i deras liv väger
vanligen tyngre än brottet. Och han lägger ett gott
ord för tjuven gentemot våldsverkaren: medan
den förre är allmänt föraktad kringstrålas den
senare alltjämt av våldsinstinkternas romantik,
men statistiken visar att tjuvarna blir
skötsamma långt oftare än våldsverkarna. James
Rossel har besökt Bona, statens beryktade
uppfostringsanstalt, och funnit sovburar med
gallerdörrar och i övrigt kasernartad tristess.
Han understryker att sådan tvångsbetonad
fostran förfelar sin verkan genom att föda
motstånd och aggressioner i stället för att skänka
positiva erfarenheter. Som vältalig kontrast
skildrar han det avancerat moderna
Lövsta-hemmet med dess kombination av skola och
yrkeshem, med individuell behandling och
upp-fostringsmomentet lagt på uppmuntran
(veckopengar, permissioner) i stället för
bestraffningar.
Rossel rannsakar även den militära
rättskipningen och slår ned på den bristande
likställigheten mellan befäl och manskap inför
militärdomstolarna. Åke Thulstrup granskar den
svenska flyktingspolitiken mot bakgrunden av
det även här vitt utbredda främlingshatet,
sammansatt av kvardröjande primitiva reaktioner
såväl som av mera moderniserade former av
national- och rasvidskepelse. Stellan Graaf
diskuterar den fria bevisprövningen vid
domstolarna och Bertil von Friesen yttrar sig om
möjligheten att genomföra de olika
reformförslag som framställts i boken. "Det är knappast
någon risk att lagstifta i humanare anda än
folkmeningens", blir hans slutsats.
Vad man kanske kan invända mot denna
nyttiga och synpunktsrika bok är att den är för
begränsat realistisk: den diskuterar uteslutande
symtom i stället för orsaker. Steget att betrakta
brottsligheten som en social sjukdom (och
bestraffningsmetoden som en besläktad art av
samhällssjukdom) måste följas av steget att
alla sjukdomar betraktas som uttryck för
funktionsbrister inom individ och samhälle. Då blir
uppgiften att med sjukdomssymtomen som
ledtråd försöka systematiskt ingripa i dessa brister
och sålunda avlägsna sjukdomsorsakerna. Allt
annat är halvmesyrer och medger inga verkliga
problemlösningar. Artur Lundkvist
438
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
