Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj-juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
kända känslan av att röra sig bland figurerna
i en realistisk roman. Den lilla komedien är
onödig, men den teknik den framtvingar har
sina fördelar. Skildringen kan koncentrera sig
på människoframställningen utan någon
vidlyftigare konstruktion av handling.
"Den vassa eggen" handlar om världens
barn, grupperade kring ett helgon. De förra
känner författaren bäst till och skildrar mest
övertygande, den senare har han valt till
"hjälte". Porträttet av den gamle snobben
Elliot Templeton (mittfiguren bland världens
barn), en rik amerikan som bara kan trivas
i Paris’ salonger och vid Rivieran, på engelska
högadelns gods eller på societetens middagar
under säsongen i London, är emellertid trots
den omsorg med vilken det är utfört en
andra-handsskapelse. För den som inte har läst
Prousts societetsskildringar kan denna figur
säkert vara underhållande och festlig nog, för
den som har gjort det kan det inte hjälpas
att han verkar en smula blek. Skildringen av
denna gengångare från en inte närmare
beskriven "Guermantes-krets" kulminerar —
liksom Prousts människoskildringar ofta gör —
mot slutet, inför döden. Elliot Templetons fasta
förvissning efter att ha mottagit sista
smörjeisen om att det även i himmelen kommer att
finnas en exklusiv societet är värdig en baron
de Charlus. Och man har verkligen inte tråkigt
när man läser att det är på ett uttryckligt råd
från hans "vänner i Vatikanen" (han har
hunnit bli påvlig kammarherre) som
Templeton i sista stund säljer sina amerikanska
papper, köper guld i stället och utgår ur kraschen
den 29 oktober 1929 rikare än någonsin.
"Katolska kyrkan har tjugo seklers vishet
bakom sig och jag tvekade inte ett ögonblick",
säger Templeton.
Men även om Elliot Templeton tillåtes att
fylla ett mycket stort antal av romanens sidor
så är han, som redan antytts, inte bokens
huvudfigur. "Hjälten", som heter Larry, är en
ung man som i egenskap av flygare har kämpat
i första världskrigets Frankrike och blivit
räddad undan döden av en kamrat som för denna
tjänst fått plikta med sitt liv. Upplevelsen blir
avgörande för Larrys framtid. Han finner det
meningslöst att ta den fina plats som erbjuds
honom i en amerikansk bankirfirma, han
bryter också sin förlovning, far tillbaka till
Europa och kommer slutligen ända till Indien.
Han drivs av ett begär att få klarhet över livets
mening, att förvärva något slags vishet, och
under det han låtsas föra en dagdrivares liv
(han har 3 000 dollar i räntor) slukar han de
stora filosofernas, diktarnas och mystikernas
skrifter. För min del finner jag denna strävan
varken onaturlig eller klandervärd och jag tror
inte att man behöver befara att den kan komma
att gripa så våldsamt omkring sig att
människorna i västerlandet fördenskull försummar
att göra det bästa för att lösa mängden av
brännande sociala, ekonomiska och politiska
problem. Jag tror att man utan risk kan
tolerera att en och annan individ går sina egna
vägar, upptagen med att i första hand vinna
ett slags inre trygghet. Kanske vi alla i grund
och botten behöver både individuell och social
harmoni.
Men det är möjligt att Somerset Maugham
har valt att intressera sig för indisk mystik
därför att Huxley och Isherwood har kommit
att göra det (alltså i en — säkert felaktig —
förhoppning om att vara aktuell) och — därför
att man inte kan fordra att den skeptiske
Somerset Maugham ska göra det på allvar.
I varje fall har han inte lyckats göra Larry
levande: han förblir en dimfigur och en
konstruktion, och hans hypnotiska trollkonster i
yogastil intresserar författaren egentligen mera
än hans ovärldslighet. Men på en punkt får
skildringen det upplevdas verklighet och det
är genom den uppriktighet med vilken
författaren (fullt medvetet) demonstrerar hur
främmande han — trots all sympati — innerst
känner sig för sin "hjältes" livsinställning.
Somerset Maugham är ingen stor ande och
ingen stor diktare. Han är en talangfull engelsk
yrkesförfattare. Som sådan har han emellertid
sina förtjänster: han är underhållande, hans
böcker efterlämnar sällan någon känsla av
obehag och han försöker inte att slå några blå
(och naturligtvis ännu mindre några röda)
dunster i ögonen på sina läsare.
Knut Jaensson
Romanreportage
Upton Sinclair: Förtappeisens väg.
Holmströms 1944. 21:—.
Med denna åttahundrasidorsvolym fortsätter
Upton Sinclair sin väldiga krönika över hitler-
440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
