Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj-juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
psykologiskt intresse för dem utan att
nödvändigtvis kräva kärlek i gengäld.
Sin otraditionella syn på uppfostran
sammanfattar Menninger i orden: "Jag skulle vilja
att uppfostran börjar från vaggan med att ge
barnet större frihet till aggressivitet,
förstörelselust oeh grymhet och mer kärlek, intresse
och uppmärksamhet från föräldrarnas sida.
Barndomen är den tid då barn ska vara elaka
och föräldrar (och lärare) snälla och inte
tvärtom." En annan otraditionell huvudtes
återfinns i hans försvar för lustprincipen: "Lust
är ingen tillfällighet. Den är ett tecken varmed
den mänskliga organismen kungör att den
fyller en funktion som den är anpassad för. Jag
anser det som huvudorsak till samhällets
nuvarande förvirring att det är för sjukligt och
osäkert för att öppet bruka lusten som
prövo-sten på sina värderingar."
Menningers bok är skriven utifrån den
övertygelsen att "psykologiska ting är mer
grundläggande än ekonomi och religion" (han kunde
tillagt också politik). Det är en avgörande
insikt som sakta men säkert är på väg att utbreda
sig, till särskild förargelse för politiker och
präster. Det händer dock Menninger emellanåt
att han helt ovetenskapligt återfaller på
allmänna fördomar: så till exempel när han drar
vittgående konsekvenser av det obevisade
antagandet att kärleken till sin natur är
monogam. Artur Lundkvist
Kortare anmälningar
Arne Trankell: Student med familj.
Bonniers 1945. 5: 25.
I en pigg uppsats i 40-tal har Arne Trankell
fört fram ett behavioristiskt författarprogram.
Både stilen och synpunkterna gör att man
blivit förhandsnyfiken på debuten. I fråga om
den förra blir man heller inte besviken. Den
har en torr spänst, litet andfådd kanske men
väl lämpad för hans småkvicka humor. Arne
Trankell kan alltså skriva, men det sorgliga
är att han — åtminstone i den här boken —
inte haft något att skriva om. Och det är för
att citera Eyvind Johnson det enda viktiga för
att det skall bli något.
Denna historia om en erotomans vedermödor
är kanske ett gott prov på reflexologisk
psykologi. Men det är kanske inte nog som förevänd-
ning för att skriva en roman. De många
stationerna på studenten Lunds väg mot katastrofen
medför ingen känsla av konstnärlig och
dramatisk stegring, de påbörjade porträtten lämnas
oavslutade med en axelryckning. I fråga om
pojken Sumpa är det särskilt att beklaga,
eftersom det lovar så gott. Det kvarstående
intrycket av boken blir inte av en mänsklig
tragedi utan av en författare som vill visa sin
talang. Det beror inte på att den avstår från
att moralisera eller på ämnets tristess men
på att den saknar det moment som måste
ingå i varje konstskapelse hur excentriskt
patologiskt eller beklämmande trivialt ämnet är —
nämligen lidelsen, stilen må vara hur
"objektiv" som helst. Författaren kan gärna låta bli
att ta parti, men han bör helst inte verka
ointresserad. Det smittar så lätt av sig.
Man önskar gärna Arne Trankell välkommen
åter — när han själv känner sig tvingad att
återkomma. Töre Zetterholm
Norah Hoult: Augusta och Gubben Synd.
Översättning av Dagny Henschen.
Hökerbergs 1944. 8: 50.
Man häpnar över hur fräscht och outnyttjat
ämnet för Norah Hoults senaste roman verkar.
Den handlar om en amerikansk negerflickas
uppväxttid, och trots den anspråkslösa
uppläggningen kan den i viss mån kallas ett
pioniär-arbete. I varje fall har svensk publik endast fått
lära känna de mörkt tragiska sidorna av
negerproblemet, de som brukar associeras med
lustmord och lynchning. "Augusta och Gubben
Synd" (som den drastiska försvenskningen lyder
av originalets mjuka "Smilin’ ön the Vine") är
en frodig idyll med inslag av grotesk och satir.
I den tingberusade skildringen av Augustas
sydstatsbarndom och den farsartade komiken kring
hennes bröllop med mulattpojken Vetinte
känner man igen tonfall från både Thomas Wolfe
och Caldwell.
Mer karakteristisk för Norah Hoults egen
stillsamma humor är avsnittet om Augustas
nordstatsvistelse. Utan att moralisera ger
författarinnan en konstnärligt och psykologiskt
finstämd studie av kontrasten mellan de båda
miljöerna och deras inverkan på Augustas
ras-präglade personlighet. Mrs Parkinsons
boston-entusiasm kämpar fåfängt mot Söderns
traditioner, och hennes strävan att besjäla neger -
444
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
