Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
En svensk förläggare som söker efter stoff att
översätta behöver inte vara rädd att förköpa
sig. Den ofta omvittnade bokbristen på grund
av pappersbrist märks inte mycket i
boklådorna, som är fulla av böcker, men mera på
förlagen, där man sitter till knäna i order som
det är omöjligt att effektuera. Att gå omkring
och vara rädd för succéer utgör den
huvudsakliga spänningen i de engelska förläggarnas liv,
för övrigt är yrket berövat den tjusning som
ligger i goda uppslag och knivskarp
konkurrens. Man kan märka ett påtagligt intresse för
allt franskt och en ivrig längtan att återknyta
de engelsk-franska förbindelserna. Intresset för
svensk litteratur är jämnt så stort som
hövligheten kräver. Skandinaverna har stadgat rykte
för att vara dystra och tungrodda. Skall Svenska
institutets nyöppnade filial i London kunna
göra något för att vederlägga denna
uppfattning?
National Book League. Jag besökte dess unge
direktör John Hadfield, som såg ljust på
framtiden. Man har nu c:a 10000 medlemmar som
betalar minst 7s. 6d. om året för NBL:s service
i form av medlemsblad, boklistor, svar på
förfrågningar etc., men man räknar med att inom
något år vara uppe i 50000. Föreningen har
emellertid fonder och understödsgivare, så att
dess garanterade årsminimiinkomst är 12 000
pund. Man har på goda villkor köpt ett vackert,
bombskadat 1700-talshus vid Albemarle Street,
som skall inredas till ett bokälskarens paradis
med utställningsrum, föreläsningssal,
klubbrum och t. o. m. restaurang. Att en förening
av denna art är den idealiska formen för
kollektiv, objektiv bokpropaganda är otvivelaktigt,
och man beklagar att det svenska
Bokfrämjandet aldrig gavs en chans att pröva sina
möjligheter.
Fransk bokutställning. I CEMA:s (Council
for Encouragement of Music and the Arts) regi
anordnades i National Gallery (som veckan
efter det jag lämnade London återfick de första
sextio och yppersta av sina klenoder) en
utställning av konstnärligt illustrerade franska
böcker från de senaste femtio åren. Den franska
boken uppträder ju som regel inte i någon
påfallande typografisk dräkt utan är ett rent
bruksföremål till billigt pris. Men vid sidan av
standardeditionerna har fransmännen utgivit
de utan jämförelse praktfullaste
bibliofilupp-lagorna i vår tid. Den konstnärligt illustrerade
franska boken ger i allmänhet konstnären
större frihet än motsvarande engelska och tyska
publikationer, där de typografiska lagarna
efterlevs med stränghet. Illustrationerna är
verkligen huvudsaken, texten en bisak.
Konstnärens fantasi och personlighetsutveckling är
sakrosankta ting som inte får klavbindas av
småskurna dogmatiker. Betecknande är att
Frankrike är det enda land som inte tog några
intryck av William Morris’ propaganda för den
konsthantverkligt gedigna, enhetligt uppbyggda
boken. Men så säker på handen är den franska
smaken att den segrar även när den begår
etikettsbrott och uppträder självsvåldigt. I
England lade man när bokkonsten återupplivades
på 1890-talet tonvikten på bok, i Frankrike var
det som alltid konsten som tog ledningen, med
konsthandlaren Vollard som furstligt generös
förläggare.
Alla de berömda franska böckerna fanns med
på denna utställning, men vad som förvånade
och bländade åskådaren var de nya verk som
tillkommit under kriget och ockupationsåren.
Det är ofattbart att sådana exklusiva tryck
med illustrationer som utstrålar en makalös
skaparglädje kunde komma till under
materiellt och andligt så ogynnsamma
förhållanden. Matisse har illustrerat praktupplagor av
Aragons "Thèmes et Variations" (1943) och
Montherlants "Pasiphae. Chant de Minos"
(1944), där man reservationslöst kan beundra
den snart åttioårige mästarens lekfullt spänstiga
linjestil. Picasso, den sig evigt förvandlande,
överraskar med lurvigt robusta, ganska natura-
453
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
