Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Fritiof Nilsson Piraten: Morgon. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRITIOF NILSSON PIRATEN
när han lyfte den, öppnade den och blåste ut
ljuset. I dödsryckningen hoppade lågan upp
och sotade skäggstubben på hans runda, köttiga
haka. Han gned blomman mot knogarna på
höger hand och när den röda fläcken inte
lämnade spår efter sig lät han blomman falla utan
att se åt den, det var inte blod. Men själv var
han blodig, först nu blev han varse det. På
handloven hade han en stor blodlever som
brast och fick ljusa revor när han knöt handen
och ledade den. Han ryste en handfull vått gräs
och skurade blodet av handen. Så reste han sig
från stenen och vände och vred på sig för att se
om han hade blod på kläderna. En misstänkt
fläck på vänstra låret gned han med gräs, halva
byxbenet blev genomblött, det kylde in på
skinnet. Men han fick annat att tänka på.
I mörkret hade han släpat den tunga säcken
över berghällen som sköt upp som ryggen på
en tjur, han hade släpat och skjutit säcken över
puckeln och sedan hade den nästan av sig själv
glidit ner i snåret. Han hade bara behövt lyfta
på hagtornsgrenarna så var han av med
bör-dan, den försvann och blev borta, gömd som i
jordens inre. Grenarna var hopfiltade med try
och murgröna till ett täcke som var
ogenomträngligt och smög efter stenhällen naturligt
som växande mossa. I täcket av blad och grenar
syntes inte spår av att det oroats. Men över
berghällen gick ett mörkt blodspår efter säcken,
liksom draget med en grov borste, och i en
sänka i stenen stod en blodpöl med
scharlakansröd fradga i kanten. Han ryste gräs med bägge
händer och började skura blodspåret, gräset
var vått som av regn. Han kröp på hällen
medan han skurade, byxbaken hade en stor,
svart lapp på det urtvättade blåtyget och på
ändan dinglade en tom knivslida som var najad
till livremmen med segelgarn. Strumporna var
så trasiga att de nakna, mörkspacklade hälarna
syntes när han krökte tårna för att inte tappa
trätofflorna. Till slut kramade han ur gräset
och formade det till en boll eller svamp som
han sög upp blodet ur sänkan med. Så ställde
han sig att titta på stenhällen och på snåret som
dolde säcken. Ett uttryck av smålistig
belåtenhet kom i det tröga ansiktet: alla spår var
borta. Han valkade sakta tobaksbussen
innanför de tjocka läpparna. Överläppen hade ett
anlag till harskåra och när han förde tungan
utmed tandraden vidgades skåran till en tjuga
med skärt, naket kött i. Från harget kom
plötsligt ljudet av en kvist som bräcktes, det verkade
på honom som en elektrisk impuls som gick
direkt till handen med gräset. I blinken hade
han stoppat den bloddränkta gräsbollen i
byxfickan. När nu en skata lyfte ur buskarna
tänkte han inte vidare på bollen, den fick bli i
fickan. Han tog lyktan och gick långsamt mot
vägen.
Tjockan drog ett ljust, pärlande flor över
det gulnade gräset och de enstaka gröna
tuvorna blänkte av väta. Hagens buskar och träd
tonade fram och trädde mot honom som vagt
skisserade skuggteckningar i svart och vitt:
där var hasselns blekta sepia och enens
mörkare kol, björkens frostpuder och aspkrattets
fina spindelväv. För vart steg klarnade
formerna och slöts småningom inom mjuka,
flytande konturer i en teknik av vått i vått. Men
från kvällskanten kom en lätt bris och dimman
började vika mot sjön och rulla österöver i
stora moln, dock dröjande och såsom
motvilligt, den tryckte mjölkvit i sänkorna och
hängde som en ludd i snåren. I de böljande
töcknen fick det rotfasta rörligt liv för ögat,
enbuskarna marscherade och hasselstånden
gick i vågor som en vass i blåst. Mannen såg
likväl mest på marken framför sig där spår av
den gamla torpstigen här och var skönjdes som
en ärrad fåra i grässvären. Det var samma väg
som han hade gått i mörkret då han bitvis
burit och bitvis släpat säcken genom
hagmar-ken. På ett ställe hade en torvsvål slitits loss
från en stor, flat sten. Här stannade han,
makade torvstyckena till rätta, plattade försiktigt
462
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
