Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Fritiof Nilsson Piraten: Morgon. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MORGON
till dem med foten och viskade slutligen bort
jordsmulorna med mössan. Nästa gång
stannade han vid en enbuske med en bruten gren
som hängde fast vid stammen med en rem av
barken. Brottet var färskt och den flådda revan
i stammen trävit. Han kände på grenen, vred
den ett halvt varv, betraktade den
eftersinnande. När han gick vidare såg han sig omkring
som om han sökte den som brutit grenen. Ett
stycke längre bort satt en kråka i en unggran.
Han kom inpå granen, kråkan lyfte inte. Han
stannade och blev stående, den satt kvar en
meter ovanför honom. Det var något fel med
detta, den borde ha lyft och gett sig av för
längesen. De stirrade på varandra, mannen och
fågeln som var den lugnaste av de två. I häradet
levde av gammalt legenden om den som
förspillde sin själ och kunde röra sig bland de osjäliga
djuren som en av dem. Först när han hötte med
lyktan och schasade lyfte kråkan och flaxade
ett tiotal meter bort till en björk.
Skottkärran var gömd i skogen på andra
sidan vägen. Som han lämnade hagen hejdade
han sig mitt i klivet över gärsgården och
lyssnade, ridande på en sten. Från nordväst kom
ljudet av en skjuts på vägen, den var långt
borta men vinden bar med och ibland hördes
inte bara hjulens rassel utan också hovtrampet.
Han hällde på örat och höll andan med munnen
halvöppen för att höra bättre och snart kunde
han inte tvivla på att skjutsen närmade sig.
Underläppen sjönk, det gav ansiktet ett trumpet
bekymrat drag. Han själv var den ende söderpå
som hade tillfart den här vägen och till mossarna
körde ingen så här års. Han listade över vägen
och in i skogen bakom granen som skottkärran
stod under, där var han osynlig från vägen.
Kärran var klädd med blodiga tidningar. Medan
han satt på huk och lyssnade började han halvt
mekaniskt samla tidningarna och vika ihop
dem, han vek dem långsamt i allt mindre delar
och så att det blodiga kom inåt. Plötsligt blev
det tyst bortåt vägen. Händerna stannade och
han spände hörseln, tystnaden blev vid. Långt
om länge bullrade hjul över broplankor och så
blev det tyst igen. Han ljusnade och andades
lättad ut. Skjutsen hade tagit av mot Spistorp
och körde genom bokskogen över Norreå,
skogsvägen var mjuk som mossa av lövmyllan.
Det blev en omväg till Spistorp visserligen men
så var det väl utsocknes folk som var ute. När
han suttit där andlös och stilla hade han hela
tiden stirrat på ett stycke andrasida av en
tidning men först nu såg han att det var en
dödsannons med kors och svart ram. Han läste i det
han valet stavade ord för ord och följde efter
med pekfingret: Att — min — älskade —
hustru —. Resten av texten var förstörd av blod
och oläslig. Med en brysk rörelse knycklade
han ihop papperet och reste sig upp. Ett stycke
in i skogen fann han ett gyttjehål och stenade
ner tidningarna där. Så fick han upp
skottkärran på vägen och vände den hemåt.
Huset var ett nybygge vid vägen, inte fullt
färdigt och så nytt att betongfoten flammade
av fukt. Snickerierna var omålade, stuprännor
fattades, frontespisen hade dörröppning men
saknade dörr och balkong. Över de rostiga
bär järnen låg en spontad bräda och ett stycke
asbestpapp. Fasaden mot vägen hade två
fönster, ett större med tre bågar till vänster om
trappan och på andra sidan ett mindre, enkelt.
På någon decimeter när var rullgardinen
nerdragen för det stora fönstret, den hängde snett
och snöret var avslitet. Längst nere vid listen
var det mörkblå tyget trasigt, där var fyra
hål som efter ett krampaktigt hugg av fingrar.
I enkelfönstret låg en köttkvarn och bredvid
den stod på lut i karmen en hopfälld röd
parasoll. På den oordnade tomten stod kalkgraven
öppen än och intill den var en stor grushög
och en tegelstapel. En rad cementstolpar utmed
vägen väntade på grind och staket.
Han sneddade tomten och reste skottkärran
mot gavelväggen. När han så skulle gå in
stötte han på blod vid kalkgraven. Där låg en
463
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
