- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIV. 1945 /
490

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Ilmar Laaban: Fransk lyrik under krigsåren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ILMAR LAABAN

Den tredje riktningen representeras framför
allt av Louis Aragon. Efter en tid då det
verkade som om han definitivt skulle ha övergivit
poesien för romanen publicerade han kort efter
sammanbrottet två diktsamlingar som vann
stor popularitet, "Le Crève-Cæur" och "Les
yeux d’Elsa". Av surrealismen kvarstår där
inte mer än några flyktiga reminiscenser i
bildspråket, och den moderna poesiens problematik
sedan Baudelaire bryr han sig knappast om.
I stället har han tagit till förebild den
sentimentala folkliga romansen och Mussets
eleganta känslosamhet, därjämte har han
återupplivat och moderniserat de under de sista
årtiondena nästan helt övergivna rimmen med
alla dess virtuosa möjligheter:

Nous ne comprenons rien à ce que nos fils aiment
Aux fleurs que la jeunesse ainsi qu’un défi sème
Les roses de jadis vont à nos emphysèmes

Han återger tidshändelserna på ett mycket
direkt, kvasijournalistiskt sätt som bevarar
deras aktuella atmosfär, såsom i den stora
återtågsskildringen "Complainte pour 1’Orgue de
la nouvelle Barbarie". I sina motståndsdikter
utvecklar han ett fyrverkeri av subtila
anspelningar, särskilt historiska. I dikten "Nymphée"
blir Racines Mithridate med den olycklige
monarken, "för vilken giftbägaren smakar som
kaffe", och femtekolonnaren Pharnace
symboler för dagens Frankrike. Men liksom Racine
korrigerade Plutarkos med en happy end måste
nu franska folket göra detsamma. Aragons
kärleksdikter, som ofta är starkt påverkade av
1600-talets preciösa lyrik, framställer kärleken
till kvinnan som en sinnebild av
fosterlandskärleken :

Il n’y a pas d’amour qui ne soit à douleur
Il n’y a pas d’amour dont ön ne soit meurtri
Il n’y a pas d’amour dont ön ne soit flétri
Et pas pius que de toi l’amour de la patrie
Il n’y a pas d’amour qui ne vive de pleurs
II n’y a pas d’amour heureux
Mais c’est notre amour à tous deux

Dessa verk tillsammans med den långa
dikten "Brocéliande" och en samling kampdikter,
"France écoute", är säkert de mest omedelbara
poetiska tidsdokumenten från de senaste årens
Frankrike och ska som sådana behålla sitt
värde, men några nya poetiska perspektiv
öppnar de knappast, trots formens
utomordentliga virtuositet.

Mellan de nämnda riktningarna och
surrealismen finns åtskilliga diktare som det antingen
är svårt att placera i någon bestämd grupp
eller vars hållning mot surrealismen mindre är
en reaktion än en strävan till kompromiss eller
syntes. Framför allt några äldre poeter
fortsätter i sin gamla, kända stil. Så uruguayaren
Jules Supervielle med sin lågmält viskande
och ändå sällsynt inträngande röst ("Ciel et
Terre"). Hans dikter, riktade över oceanen till
det olyckliga Frankrike, tillhör de mest
gripande i sitt slag. Från Förenta staterna talar
"Anabases" diktare Saint-John Perse ("Poème
à 1’Etrangère", "Pluies"). I hans stora
prosadikt "Exil", en av dessa års poetiska
höjdpunkter, har hans bildspråk ytterligare tätnat
och vunnit i plastisk styrka. Nuet går under
och transformeras i årtusendenas vågsvall som
ljuder i hans långa versraders ståtliga rytm:

Toujours il y eut cette clameur, toujours il y eut
cette grandeur,

Cette chose errante par le monde, cette haute
transe par le monde, et sur toutes les greves de ce
monde, du mëme souffle proférée, la mëme vague
proférant

Une seule et longue phrase sans césure à jamais
inintelligible —

Ännu mera åt det episka tenderar Henri
Michaux ("Chant dans le Labyrinthe") med
sin beska och sarkastiska kritik av människan.
Han bygger upp en hård, oorganisk värld där
det knappast finns plats mera för henne.

En särställning intar Audiberti ("Tönnes de
sémence", "Toujours"). Omplanterande Joyces
strävanden i fransk jordmån har han skapat

490

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1945/0506.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free