Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÅN LONDON
gammal för att vara med i det här men som
ändå inte har upplevat någon fred värd att ha
kvar "i vår tid". I den mån Connolly är
representativ för sin generation är hans bok ett
giltigt uttryck för alla hans samtidas intellektuella
och emotionella ångest.
Innan jag redogör för själva boken är det
kanske lämpligt att säga några ord om
författaren för att placera honom i hans rätta
inramning. Cyril Connolly är londonbo av irländsk
härstamning, ett ensamt barn som tydligen
aldrig har haft något "hem" eller någon
"familj" och verkade fullvuxen redan som
pojke, såsom moderlösa barn ofta gör. Han
fick sin uppfostran vid Eton som frielev och
har på ett briljant sätt skildrat sin skoltid med
dess triumfer och nederlag i tredje avdelningen
av sin tidigare bok, "Enemies of Promise".
Han var en ful ankunge — vilket var en viktig
psykologisk förklaring och fortfarande är det,
även om han bildligt talat har vuxit upp till en
svan — och måste lita till sitt goda huvud för
att kunna hävda sig gentemot de aristokratiska,
de rika och de sportiga, vilket han också gjorde
på ett hänsynslöst, att inte säga skrupelfritt
sätt. Hans rykte följde honom till Oxford, där
han, fastän till namnet stipendiat vid det
akademiska Balliol College, andligen kände sig
mera hemma i sällskap med de moderna
"este-terna" vid andra colleges, särskilt Evelyn
Waugh, Harold Acton och Brian Howard. De
personer från vilka han rönte det värdefullaste
inflytandet under sin universitetstid var
Maurice Bowra, numera rektor vid Wadham College,
samt den naturaliserade amerikanske
skriftställaren Logan Pearsall Smith. Båda två lärde
honom saker som han aldrig har glömt och
sedan dess alltid har odlat — Bowra
klassikerna, fransk symbolistpoesi och konsten att
konversera, och Pearsall Smith engelsk
prosastil samt vad han själv hade ärvt av sin vän
Henry James: kosmopolitisk syn på tingen och
sinne för det förflutna.
Efter att ha lämnat Oxford hade Connolly
turen att inte behöva arbeta för sitt uppehälle.
Ända tills han gifte sig med en rik amerikansk
flicka skrev han då och då bokrecensioner
— hans anmälningar av romaner i The New
Statesman var de bästa som publicerades i
någon tidning under mellankrigstiden — och
delade sin tid mellan London, Paris och
Rivieran. Av folk som inte kände honom
personligen betraktades han som en dilettant som
lättjefullt drev omkring i den halvmondäna
värld av konstnärer, författare och rika odågor
som Hemingway skildrade i sina tidiga
romaner och som Connolly själv beskrev i den föga
kända nyckelromanen "The Röck Pool" som
han utgav i Paris. Bland dem som verkligen
kände honom tror jag aldrig någon tvivlade på
att hans skenbara lättja, hans ytliga,
desillusionerade pose och hans anfall av spleen dolde en
förtärande ambition att göra sig ett namn som
författare. Det plågade intellekt och känsloliv,
den känsla av misslyckande och vanmakt, den
romantiska melankoli som var hans följeslagare
i hans recherche inte bara efter le temps perdu
utan också efter förslösad eller illa brukad tid,
är huvudtemat i "The Unquiet Grave".
Sedan andra världskrigets utbrott har
Connolly varit redaktör för Horizon. Rent tekniskt
är han en medelmåttig redaktör, han saknar
både håg för sysslan och erfarenhet, men ändå
har han under mycket svåra och knappa
förhållanden lyckats hålla de kulturella värden
som kriget har hotat, och i vissa länder
förstört, på en konsekvent hög nivå. Horizon är
det enda uteslutande litterära magasin som har
utkommit i Storbritannien under hela kriget
som kan jämföras med The Partisan Review
i Amerika, Fontaine i Franska Marocko och
Bonniers Litterära Magasin i Sverige. Följden
har blivit att Connolly nu av en publik, som är
större än hans vänner förr hade trott möjligt
och mycket större än han själv en gång skulle
ha drömt om, erkännes som ledare för den
499
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
