Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
spelas av den unge Harry Fanning, en
tjuguårig engelsman på skolutbyte, vilken för ett par
sommarmånader får höra till familjen de
Barthas. Han säger själv att han velat vara en
Asmodeus för att få titta in i de tillslutna
franska gårdarna men när han kommit dit in blir
han en avslöjare på annat sätt än han själv
menat. Han representerar det unga oskyldiga
livet och blir reaktionsmotiv för de andra. I
sina relationer till honom blir det nödvändigt
för både madame Marcelle och hennes
sjuttonåriga helgonrena dotter Emmanuele att ta
ställning till sig själva och till vad de lever på.
Detta är en tragisk situation som blir obeveklig
för Marcelle och bara för tillfället beveklig för
Emmanuele, som ju måste förlora det, vilket
ger oskyldighet och lycka, nämligen ung.
domen. För Mauriac är ungdomen skuldlös och
kan inte ställas till ansvar och dömas, men
samtidigt är den otillräcklig för livet och sin
otillräcklighet förödande. Den får därigenom spela
en ond roll. Åt Marcelle ger den slutligen bara
tomheten och det är hon som får visa hur
mycket det mänskliga livet förmår av sig självt.
Emmanueles och Fannings unga lycka ger
avslutningen i viss mån en ljus ton, som dock i
sin otillräcklighet får låna perspektiv från
Mar-celles bittra belägenhet i hennes förnekade
känsla för engelsmannen.
Likväl ger denna unga lycka en ljusare syn
på det mänskligt oundvikliga än den man
vanligen möter hos Mauriac. Det var efter förra
världskriget Mauriac började sina skildringar
av människans oförmåga och världskrisen får
anses ha varit den erfarenhet, som kunde väl
motivera hans stränga skilsmässa mellan
människa och Gud. Han är katolik men långt till
vänster och hans grundsyn är mer besläktad
med jansenism och protestantism än med den
klerikala ortodoxien. Den saknar inte
väsentliga beröringspunkter med den dialektiska
teologien som växte fram i Tyskland i början av
tjugutalet, ungefär samtidigt med att Mauriac
utvecklade sin syn på distansen mellan det
mänskliga och det gudomliga och med samma
bakgrund i världskrisen. Men Mauriacs syn
har framför allt med tiden blivit ljusare.
Enligt den dialektiska teologien är allt mänskligt
underställt gudsdomen. Men man kan inte
undgå att lägga märke till den dispens Mauriac
ger ungdomen och till den humana försonlig-
het, med vilken han dröjer vid skildringen av
ungt själsliv. Det är också detta faktum som
förklarar hans bekymmer för det världsliga
läget under den tyska ockupationen och hans
stora bidrag till motståndet.
"Asmodeus" är Mauriacs första teaterstycke;
det hade 1937 sin urpremiär. Hans
framställningskonst är likväl fullgången och klassiskt
behärskad även om den knappast påfallande
arbetar med teaterns teknik och medel. Det är
en rad distinkt och rent hopsömmade dialoger,
som får sin spänning av åtminstone ett par
starkt levande roller, Marcelle och herr
Couture. Både Fedra och Tartuffe har nämnts i
samband med dessa båda. Men skillnaden är
också stor. Hos Mauriac spelas varken tragedi
eller komedi, konflikten blir inte löst. Coüture
kan inte helt avslöjas för Marcelle, så att hon
kan köra honom på porten. Han är ingen
komisk typ som vi plötsligt kan känna oss
färdiga med, han kvarstår som en okuvad
beklämmande realitet. Och Marcelle blir ingen
Fedra. Hon blir inte satt i den renande,
tragiska situation som skulle förgöra henne, men
samtidigt återställa livets balans för åskådaren.
Med stram bitterhet håller Mauriac sin värld
på vardagens nivå. Den tragiska känslan blir
kvar, inåtvänd i sig själv och det tragiska livet
kan i fortsättningen balanseras endast genom
en gudsöverlåtande omvändelse, vilken det hör
till Mauriacs förtjänster som religiös
författare att han inte försöker skildra.
Föreställningen var ganska försynt
regisserad av Stig Torsslow men också en aning
oenergiskt och den tillät en stark stilskillnad
i huvudrollernas utformning, varigenom det
troliga i konflikten blev lidande. Anna Lindahl
gjorde en av årets finaste prestationer på
Dramaten och lyckades ge en levande spänning
mellan rik, outnyttjad känsla och åldrandets
smärta. Olof Widgren ställde sig i skarp
motsättning med sitt hårt anspända spel. Han blev
bitvis krumelurigt grotesk, när Anna Lindahl
var för omedelbar för att man skulle tro henne
om att uthärda en sådan inhysing. Hans svarta
gestalt var inte helt insmält i den för övrigt väl
ljusa sommarbilden, men den hade en intensitet
och konsekvens som kom herr Coüture att
triumfera inte bara genom diablerier.
Sven Alfons
.511
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
