Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Idolerna (Les monstres sacrés) av Jean
Coc-teau. Dramatiska Teaterns Studio.
Ytligt sett är "Idolerna" en erotisk
triangelkomedi, där den erfarna, trofasta kvinnan
tilllåts triumfera över sin betydligt yngre,
fräschare och fräckare medtävlerska. Att Cocteau
skulle ta de äldres parti gentemot de yngre och
framställa äktenskapet som den säkra hamnen
efter en stormig utflykt är ju inte precis vad
man väntat sig av tjugutalets enfant terrible,
men även han börjar bli litet till åren och
måste dra sig tillbaka till nya, i förväg
iord-ninggjorda ställningar. Som erotisk komedi är
stycket inte originellt och dessutom på slutet
hopplöst banalt. Men det är intressant som
studie i skådespelandets psyke, en studie som
inte hade kunnat göras med större
nyanseringsförmåga och skarpblick.
När ridån går isär är idolen numro ett, den
berömda skådespelerskan Esther, ensam på
scenen i färd med att sminka av sig och tala
med sin påkläderska, som hon tror är i
rummet. Det är Esthers uppfattning att hon
utanför scenen är en vanlig, naturlig människa och
man riktigt hör hur hon försöker vara vanlig
och naturlig. Ingen kan heller vara så
overkligt och skickligt naturlig som en stor
skådespelerska, det övertygar Tora Teje en
synnerligen bra om. Man blir omedelbart alldeles
fascinerad av denna egendomliga uppenbarelse,
som redan till det yttre ser ungefär lika
naturlig ut som en korsning mellan ett par sällsynta
orkidéer. Cocteau har lagt sig vinn om figuren,
hon är hans hommage åt hans barndoms och
ungdoms monstres sacrés: Réjane, Bartet,
Brandès och Sarah Bernhardt. Han avgudar
Esther, men han låter inte lura sig av hennes
sätt att spela troskyldig och oreflekterat äkta.
Denna Esther är visserligen en varm och
spontan människa, men hon kan aldrig komma ur
virtuostagen ens när känslorna tränger sig på
henne oförberett.
Samma dubbelgrepp har Cocteau anlagt på
den andra kvinnliga huvudfiguren, den unga
teatereleven Liane (Gunnel Broström). Enligt
texten är hon en liten mästare i förställning
som ställer till en svartsjukescen bara för att få
spela teater inför den beundrade idolen. Hos
Liane är emellertid skådespeleriet bara ett
överdrag ovanpå ett nog så primitivt och
kattaktigt temperament, och det behövs inte så
mycket för att överdraget skall spricka och
ursprungligheten skina igenom. Med Esther är
det precis tvärtom, där har förställningen blivit
andra natur och en högst förtjusande,
sympati-väckande natur. Det är otvivelaktigt en
kvinnokännare av bästa franska märke som spelar ut
dessa figurer mot varandra och som avnjuter
deras strid om mannen som sporthabituén en
brottningsmatch där alla knep och trick är
tillåtna. Matchen vinns visserligen av Esther,
men det är karakteristiskt för författarens
ambivalens att i samma ögonblick som hon
står där som segrare så breder sig ett lätt
löjets skimmer över henne och den
återerövrade maken, medan Liane avtågar, arg som
en furie, men under militära hedersbetygelser
från författarens sida. Hennes uppriktiga ilska
låter de andras tekniskt fulländade
känsloutbyte framstå i förljugenhetens artificiella
belysning.
, Offret för kampen, den manliga idolen, som
spelas mycket soignerat av Uno Henning, blir
blek i jämförelse med kvinnorna och kommer
liksom bort i stridens hetta.
Att pjäsen är kvick behöver inte sägas.
Särskilt första akten är ett mästerstycke. Sen
blandas det in tarvligare underhållning och
handfastare komik i handlingen, och slutet är
så fräckt lyckligt och hoprafsat att det
bokstavligen slängs i ansiktet på publiken av den
vid det laget uttråkade författaren. God
uppsättning och vårdad regi av Rune Carlsten.
Georg Svensson
Rödaste rosor (Red Roses For Me) av Sean
0’Casey. Göteborgs Stadsteaters
Studio.
För att förstå detta skådespel och irländsk
dramatik i allmänhet bör man veta något om
dess traditioner. Den gamla iriska scenkonsten
var länge en lokalt renodlad korsning av
elisa-betansk enkelhet och franskt diktionsartisteri.
Knappaste aktion, nästan inga dekorationer
och all vikt koncentrerad på det talade ordets
skönhet. Medan den ene skådespelaren utförde
sin monolog, måste de andra hålla sig stilla i
poser för att ej störa publikens andlösa
uppmärksamhet. I denna tradition inbröto från
vårt sekels början tre genier, det ena efter det
andra: Yeats, Synge och 0’Casey, eller
0’Catha-saigh, som den gaeliska stavningen lyder. Alla
.512
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
