Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
ten karakteriseras av gigantiska bataljscener,
enorma stiliserade kulisser och ett våldsamt
och deklamatoriskt agerande som dock inte
lyckas förta det stillastående intryck som
framkallas av retarderande kameraförning. "Ivan
den förskräcklige", som inspelats år 1944, lär
vara den mest påkostade filmen i Rysslands
historia, och dess barbariska prakt är ganska
överväldigande. Åskådaren drunknar i ett hav
av brokad och lösskägg och känner sig mitt
uppe i en bysantinsk rövaropera. Men varken
till form eller innehåll kan den betecknas som
"fri film". Eisenstein, som 1936 råkade i onåd
med "Besjins ängar", en historia om
kulaker-nas likvidering, har denna gång varit
försiktigare och utlagt sin historiska text helt enligt
dagens fordringar, och vad han här signerat
är också utan tvivel en fullt rättrogen hymn
till Ledaren. Man har velat visa hur tsar Ivan
växer under hatets och isoleringens tryck tills
han uppnår en sorts övermänsklig storhet och
äntligen lyckas genomföra sin misskända plan:
att ena Ryssland och rycka det ur fiendernas
klor. Men först i slutscenen (inspirerad av
"Herr Arnes penningar"!) får han något av
den avsedda ödeshögheten över sig, och där
höjer sig även kameraarbetet till den ryska
stumfilmens kvalitet. Nikolaj Tjerkasov som
Ivan har anlagt en mask mittemellan Jesus och
Stalin och agerar med iskall besatthet. "Ivan
den förskräcklige" står och faller som
propagandafilm från ett diktaturstyrt land — att
den skulle stå den europeiske åskådarens hjärta
särskilt nära är svårt att tro. Pavane
Dodsworth. William Wyler. Samuel Goldwyn
Prod. — United Artists.
Man väntar sig inte gärna, att det skulle
kunna bli en bra film av Sinclair Lewis’ roman
"Dodsworth". Den bjuder på växlande
scenerier och ett skiftande persongalleri, det är sant,
men den är till övervägande del byggd på
resonemang och inre monologer, och dess
personer karakteriseras, som alltid hos Lewis,
av sina repliker och sin jargong. Likväl har
filmatiseringen blivit något alldeles utsökt just
som film — så utsökt, att den gångna säsongens
repertoar har svårt att visa upp särskilt mycket,
som är tillnärmelsevis så bra som denna
mondäna äktenskapsfilm, som bär årtalet 1936 (den
har tagits upp i Stockholm som repris).
Förtjänsten därav tillkommer i första hand
regissören William Wyler, som sedan 1936
svarat för sådana saker som "Dead End", "The
Little Foxes" och "Mrs. Miniver". Med Sidney
Howard som författare har han lyckats få det
motsträviga stoffet att bli levande och
dramatisk film. Här som alltid hos Wyler —
framför allt i "The Little Foxes" ("Kvinnan utan
nåd") — märker man hans förmåga att fylla
varje bildruta och varje scenföljd med intim
och vibrerande dramatik. Man noterar särskilt
scenen med den envist ringande telefonen i den
italienska villan — det är hustrun som ringer
till sin man medan han njuter några korta
stunder av fulltonig lycka, och den obönhörligt
ringande telefonen växer symboliskt fram till
det allt dominerande i bildens förgrund med
de nervösa människorna i bakgrunden. Det
överflödar av fina scener i filmen — den store
industrimannens tysta farväl till sin jättelika
fabrik, som han tvingats sälja, Dodsworths
bortkommenhet i sitt eget hem, de båda
makarnas äktenskapsgräl på de kontinentala
hotellrummen. Fotograferingen, av Rudy Maté
— Carl Th. Dreyers och René Clairs
medarbetare — är av en numera sällan skådad klass.
Jan Olof Olssön
Skräckdagar i Prag (Hangmen Also Die).
Fritz Lang. United Artists.
Det kan inte hjälpas, att när man sett det
åtta minuter långa reportaget från lägren i
Belsen och Buchenwald blir även de mest
inspirerade och raffinerat uttänkta
antinazist-filmer från Hollywood inte annat än
verklighetsfrämmande nonsens — högdramatisk och
spännande underhållning men idel
konstruktion. Det hindrar naturligtvis ej, att man kan
uppskatta Fritz Langs mästerligt iscensatta
"Hangmen Also Die". Den ger Hollywoods
version av de tjeckiska patrioternas avrättning
av fememördaren Heydrich i maj 1942. Det
faktum, att Reuters Pragkorrespondent just nu
avslöjat, hur det verkligen gick till, kommer
naturligtvis konstruktionen att verka än mer
iögonfallande — annars ger man gärna
Hollywoods version det erkännandet, att den ur
etisk och dramatisk synpunkt är ganska
övertygande.
Det är emellertid inte på grund av sin
virtuosa regi som "Hangmen Also Die" kommer
.516
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
