Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Mörkblå ripsband kantar sjön om natten.
Lyktor skrida genom huvudet och ut på brättet,
Och en död, nu ej känd Maria som blott burit
samskolmössans gloria i nattligt hårsvall dalar,
sitt paket till stjärnan bär som där nere prasslar.
Hur med pianodroppar från en förfluten dag oss nöden
låter dala ner till den kunskap livet har förlorat.
Med sävhovar, med vattenringar, som är snaror,
vi fångas under trycket. Tvingas att i frihet
med bruten nacke och med öppen sida skåda
upp mot ett liv i renhet, som är sanning.
Det likt en pappersstjärna på virveln bäres.
"Den kunskap livet har förlorat", därom
handlar en stor del av samlingen som i mycket ger
uttryck åt resignation och förtvivlan. En bruten
nacke är priset för sanningen och friheten,
tycks vara Thoursies erfarenhet. Den långa
diktcykeln "Sånger ur Noas natt" (delvis
publicerad i Horisont 1942) tecknar människans
öde genom bilden av barnet som i den utsatta
videkorgen sovande glider i Nilens vass.
Floden, havet är ofta återkommande symboler
i Thoursies dikt och torde få tydas som ett
mytiskt urtillstånd, dit den i ett kyligt och
rationellt dagsljus vilsekomna människan
längtar tillbaka. Floden är både en dödssymbol och
ett element för pånyttfödelse. Thoursie har
samma dragning till undervattenssymboler som
många andra moderna poeter. Att tränga
nedanför vattenytan, nedanför det medvetna
blir ett religiöst krav som aldrig förstummas.
Havet är urmodern, sömnen och extasen, det
från jaget förlösande. Men Thoursie hämtar
även symboler från luft och firmament.
Stjärnor, eldvingar, fåglar talar han gärna om. Han
synes vara hemma i tre av de fyra elementen,
i vattnet, luften och elden. Men jorden, det
element som han själv är tvungen att uppehålla
sig på, synes endast ha besvikelser att bjuda.
Han är en romantiker med krossade illusioner,
men med diktens eldvingar i behåll.
En annan av vårens debutanter heter Börje
Lindell. Han vacklar mellan en realistisk och
surrealistisk teknik utan att riktigt kunna
bestämma sig för i vilken riktning han skall
söka sig. Hans vingar bär honom mera sällan
och det händer att han störtar redan innan han
kommit över hustaken. Särskilt är en hel del
dikter med invecklad rimflätning missprydda
av halvt pekoralistiska vändningar och i andra
dikter med surrealistiska inslag har enfalden
smugit sig in genom den ansträngda
originalitetens dörr. Men Börje Lindell är dock även
han värd uppmärksamhet och erkänsla. I några
okonstlade dikter som "I backen" och
"Sommarvisa för Lillan" bevisar han sig vara en
utmärkt poet. Hans lyriska marker är inte så
rykande fruktbara som Thoursies och han har
inte kommit underfund med sin egenart. Men
han har ibland en älskvärd pricksäkerhet som
tillförsäkrar honom en plats bland de
intressantare debutanterna.
Kurt Almqvist, den tredje av de unga
poeter som framträdde under maj, skriver vers
om Gud, om vilan i fadersfamnen, om
himmelska ord som slår rot i hjärtats mark, om
den rena källan och om evigheten. Hans lyrik
saknar kraft. Det är ingen spänning av något
slag i hans dikter. Där finns ingenting som
bänder, ingenting som tar emot. Han skriver
också han om havet, men det vatten han öser
upp därur åt oss gör mera intryck av att vara
hämtat ur någon stilla insjö än ur ett verkligt
hav med vindar, salter, tång och vrak. En viss
mjuk lyrisk ton då och då och framför allt ett
fromt andetag, en stilla rysning ibland, liksom
inför en gudabilds plötsligt blottade ansikte,
gör dock att man drar sig för att beteckna
denna debut som onödig. En dikt som
"Soluppgång i juni", där den mystiska
gudsupplevelsen klätts i enkla natursymboler, gör ett
ganska starkt intryck. Olof Lagercrantz
Ny svensk dramatik
Marika Stiernstedt: Clearing. Skådespel i
tre akter. Bonniers 1945. 5: 50.
Ragnar Josephson: Sista satsen. Teaterstycke
i fyra akter. Bonniers 1945. 3:25.
Rudolf Värnlund: Skådespelaren. Skådespel
i fyra akter. Fritzes 1945. 3: 75.
I "Clearing", ett drama om krigsförbrytare,
har Marika Stiernstedt i högsta grad
tillmötesgått teaterns krav på aktualitet och med
frejdigt mod tagit de risker detta innebär.
Händelserna i dramat tilldrar sig i ett
diktaturstyrt land under krig, där chefen för säkerhets-
521
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
