Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Bokrecensioner - Erich Wittenberg: Hans Larsson som europeisk historie-, rätts- och statsfilosof. Ett genmäle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
rierna står i förgrunden för flertalets intresse.
Han har också velat brännmärka futtigheten
och fegheten och särskilt den som döljer sig
under gudsnådlighetens täckmantel.
Thure Nyman
Hans Larsson som europeisk
historie-, rätts- och statsfilosof
Ett genmäle.
I maj-junihäftet av BLM (s. 436) har Konrad
Marc-Wogau på ett alltigenom osakligt sätt granskat min
under titeln "Hans Larsson als europäischer
Ge-schichts-, Réclus- und Staatsphilosoph" (Gleerups,
1944) utkomna skrift. Med hänsyn till Marc-Wogaus
orättvisa bedömande av Hans Larsson och dennes
betydelsefulla ställning i det svenska kulturlivet,
anser jag det för en bjudande plikt att bemöta
Marc-Wogaus framställning.
Gentemot M.-W:s påstående om min skrifts
"avskräckande titel", mot vilken H. L. skulle "ha värjt
sig med bägge händerna", vill jag framhålla, att både
planen och titeln till mitt arbete varit bekanta för
H. L., medan han ännu levde, och vunnit hans fulla
gillande. M.-W. betecknar det som "vilseledande" att
anse H. L. som "europeisk historie-, rätts- och
statsfilosof’, men anför varken vad jag förstår därmed
eller vad han själv menar därmed, varför hans
påståenden sväva helt i luften, f min skrift (s. 6) ger
jag bl. a. följande skäl för min boks titel: "De idéer,
han (H. L.) förfäktade, bidraga till att befästa den
västerländska kulturen. De av honom sedda och
hävdade perspektiven ha en så avgörande betydelse för
övervinnandet av den nuvarande kulturkrisen, att han
förtjänar en hedersplats i raden av den europeiska
kulturtraditionens stora representanter." Ingen, som
känner H. L:s tankevärld, kan bestrida, att det i
denna bemärkelse är väl motiverat att beteckna
honom på anförda sätt.
Enligt M.-W. skulle H. L. ha stått "helt
främmande för den äkta tyska systematiserings- och
full-ständighetsdrift, som skriftens titel är ett uttryck för".
Mot detta affektladdade påstående vill jag med all
nödig skärpa hänvisa till det faktum, att H. L. i en
granskning av av mig publicerade skrifter (utkommen
under titeln "Historia" i Göteborgs Handelstidning
av den 4 nov. 1938) offentligen erkänt deras
saklighet, riktighet och vetenskapliga objektivitet.
M.-W. påstår vidare, att jag skulle ha inskränkt
mig till att "uppräkna en massa namn: Kant, Fichte,
Hegel, Nietzsche, Boström, Rydberg, Borelius,
Lidforss, Höffding med flera", som ha "vissa tankar
gemensamma med H. L.", utan att jag stringent
skulle ha uppvisat deras inflytande på H. L. Detta
påstående är medvetet osant. Faktiskt har jag i alla
ifrågakommande fall icke blott påvisat
överensstämmelsen mellan H. L:s och de anförda tänkarnas idéer,
utan också noga angivit samtliga i H. L:s produktion
förefintliga ställen, där H. L. uttryckligen hänvisar
till de nämnda personligheterna för sina tankar (jfr
s. 20—40 med noterna 43—108 i min skrift). Därom
kan varje läsare själv övertyga sig.
Vidare stöder M.-W. sin förmenta vederläggning av
de av mig påvisade inflytelserna på att "det är
självklart, att blott en eklektisk filosofi skulle kunna vara
påverkad av alla dessa heterogena tänkare. Hans
Larssons filosofi är långtifrån eklektisk." Detta
påstående visar med full tydlighet, att M.-W. överhuvud
icke förmått fatta kärnan i H. L:s tänkande. Att all
filosofi tiderna igenom står i ett inbördes
sammanhang och att de mest olikartade filosofemer i enstaka
punkter kunna vara besläktade med varandra, har
H. L. klart givit uttryck åt i sin "konvergensteori"
(jfr H. L. "Min filosofi", s. 27 f., och min skrift,
s. 18). Detta grundmotiv i hela H. L:s filosofi
förutsätter till och med redan teoretiskt, att han måste ha
känt och grundligt satt sig in i de olika riktningarna
i det mänskliga tänkandet för att överhuvudtaget
kunna uppvisa deras beröringspunkter och deras inre
släktskap. Det är i övrigt ett allbekant faktum, att
H. L. var en grundlig kännare av filosofiens historia
och även i övrigt en i hög grad historiskt orienterad
natur. En filosofi är alls inte, såsom M.-W. anser
för "självklart", eklektisk, därför att den är influerad
av många olika filosofiska strömningar. Fastmer, ju
högre en filosofi står, desto mera är den nödsakad
att göra sig förtrogen med filosofiens tidigare
historia för att självständigt kunna vidareföra denna. Att
emellertid H. L. självständigt bearbetat de olika
inflytelserna, bevisar hela min skrift med dess
noggranna belägg. Aldrig är emellertid, som jag i skarp
motsats mot M.-W. måste hävda, en filosofi eklektisk,
som vidareutvecklar de från andra håll mottagna
impulserna. Med M.-W:s tes måste man konsekvent
stämpla till och med Plato och Hegel som rena
eklektiker!
M.-W. förklarar vidare, att jag med orätt är
"särskilt angelägen om att av Hegel göra en rättsidéns
förfäktare gentemot maktfilosofien", ... "att det är
en konstruktion att låta H. L:s humanism vara
påverkad av Hegel, att H. L. ofta sätter sin
konvergenstes i samband med Hegels dialektiska metod, men
eljes uttryckligen förklarar, att Hegel icke är hans
man". Jag har visserligen betonat rättstankens
betydelse hos Hegel men på samma gång i full
överensstämmelse med H. L. framhävt hela den Hegelska
filosofiens Janusanlete (jfr s. 23 av min skrift) — en
mycket väsentlig punkt, som M.-W. — betecknande
nog — helt förbigår med tystnad. M.-W:s förmenta
citat av Hans Larsson, att "Hegel är icke hans man",
är oriktigt återgivet; riktigt heter det: "Han (Hegel)
är annars långt ifrån min man". ("Min filosofi",
s. 27). Medan satsen, sådan den med orätt tillskrives
H. L. av M.-W., faktiskt innebär ett fullständigt
negativt ställningstagande gentemot Hegel från H. L:s
sida, giva dennes ord strängt taget till känna blott en
dels positiv, dels negativ inställning till Hegel, utgöra
alltså i sak en väsentlig försvagning av ett helt
negativt bedömande av Hegel, som M.-W. vill tillskriva
II. L. Det är vidare lika ovetenskapligt som sakligt
otillåtet att med hjälp av ett enda och därtill oriktigt
återgivet ställe interpretera och slutgiltigt fastställa
H. L:s förhållande till Hegel, så mycket mera som
H. L. på talrika ställen i sina skrifter ingående yttrat
sig om Hegel. Då redan min skrift (s. 22—25) hän-
539
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
