Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
The Waste Land
Som ett öde land, en öken där den moderna
människan planlöst irrar omkring och det
förflutnas hägringar tornar upp sig över de nakna
vidderna, framställde T. S. Eliot världen i sin
stora palimpsestartat dubbelbottnade och mång.
tydiga dikt från 1922. Det var tre år efter det
mänskligheten andats ut efter som man trodde
det sista världskriget och beredde sig att göra
klotet till en fridens och det allmänna
välståndets boning. Nu lever vi i den första
månaden av en ny fredsperiod efter ett ännu mera
mondialt och hänsynslöst krig. Det
fruktansvärda dånet efter ett modernt maskinkrig har
tystnat sedan kulmen nåtts i atombombernas
allt förintande explosioner över Hiroshima och
Nagasaki. Försiktigt nalkas den sansade
iakttagaren valplatsen för att konstatera vad kriget
åstadkommit av förstörelse. Vad han ser är för
oformligt och gigantiskt för att vara fattbart.
Normalt reagerar människan med ett nästan
större deltagande för materiell förstörelse än
för förlorade människoliv, och i fredligt
tillstånd kan hon samla sig till så renhjärtade
aktioner som den som velat förhindra rivandet
av Kolmätargrändsbebyggelsen. Men vad kan
en Vera Siöcrona och hennes supporters tänka
inför den gränslösa förstörelsen i de av
flygkriget härjade städerna? Tanken och känslan
är helt enkelt inte utrustade med instrument
kraftiga nog att registrera dylika reaktioner.
Den som läser artikeln om de döda städerna
i detta nummer, författad av en numera i
England acklimatiserad tysk emigrantdiktare, kan
knappast fatta att det han läser om är verklig-
het. Är det inte snarare fråga om en analys av
något nytt symbolmättat diktverk i stil med
Eliots "The Waste Land"? Men visionen av de
döda städerna som inte byggs upp på nytt
av de små outtröttliga människomyrorna utan
lämnas kvar som grushögar att växas över av
milt läkande grönska och med en och annan
romantisk kyrkoruin bland kullarna är
fascinerande. Kunde dessa monument över krigets
härjningar och alltings fåfänglighet bidra till
att avstyra krigen hade inte förstörelsen blott
varit ett nödvändigt medel mot ett tillfälligt
ont utan en hästkur som utrotade den farligaste
av alla baciller. Tyvärr är det väl inte troligt
att åsynen av ruinstäderna skulle ha denna
effekt på så värst många. De olyckor som
övergått gångna släktled har en märkvärdigt liten
pedagogisk effekt på oss själva men uppskattas
i stället som stoff för romantiska meditationer
och färgrika romaner.
Men nu är kriget över i betydelsen att
stridshandlingarna ställts in. Luften genljuder av
paroller för ländernas återuppbyggande och
världsfredens definitiva tryggande. Där nyss
bombarmadorna plöjde sig fram i tunga
formationer pilar plan av och an med delegater och
kommissioner, alla fyllda av de bästa avsikter.
Vi är skyldiga att tro på dessa paroller och
lämna vår medverkan till de goda avsikternas
förverkligande. Vi måste vara optimister, om
inte annat så för vår hälsas skull. Men vi får
inte förvåna oss över om någonstans en diktare
sitter och skriver på en ny "The Waste Land",
vars visioner av hopplöshet och steril
förstörelse det blir en ny generations tunga lott
att förvandla till verklighet.
547
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
