Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Harry Martinson: Två avsnitt ur ”Vägen till Klockrike”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARRY MARTINSON
TVÅ AVSNITT UR
"VÄGEN TILL KLOCKRIKE"
i
Det var vackert här vid sjön Paren, tyckte
Bolie. Här ville han dröja lite, se på stunden
som seglade bort på vattnet och vara bara en
livets varelse.
Vattnet och himlen möttes till ljusbrytande
spegling. Den bröt loss holmarnas skuggor och
kilade in breda silverstreck mellan
skogsholmarna och deras avbilder i vattnet. Det var
kväll. Ingenting fanns som gav retelse. Han
kände frid.
Mitt i denna frid visste han i vilka
riktningar han måste undvika att tänka.
Själv-överlistningen inom honom måste alltid vara
i gång, annars öppnade sig genast den största
klyftan, hans värsta plåga.
En kvinnofot hade satt spår i sanden och
han fyllde detta spår med alstrandskol, pinnar
och vasspipor. Längre bort hade samma kvinna
eller någon annan kvinna suttit, och där fanns
tydliga avtryck efter båda länderna i sanden.
Kvinnan fäster mannen, binder mannen,
tänkte han.
Han ville inte vända sig om och ännu en
gång se platsen där hon suttit. Hon. Vem hon
nu kunde vara. Hon.
Men han gick tillbaka dit ändå, naturligtvis
bara för att se efter om han hade fyllt i väl
med sand i fördjupningen.
Han fann sig ha lagt i för mycket svart alkol,
så mycket att det avtecknade sig mot det ljusa.
Han sparkade i kanterna av spåret, använde
foten som ett slags skyffel och blandade alkol
och sand. Nu var det inga ländspår mer. Inga
spår av det som leder in i by men aldrig ur
den.
En smal men djupt försänkt bäck letade sig
ut i sjön bakom en vägg av strandsnår. Gräs
och lövverk och långvuxna blomster välvde sig
över den. Bolie vek undan några lövgrenar och
följde den utefter. Bäcken var sommarsinad och
dess smalröstade jomning fick man stanna och
lyssna till om man skulle höra den. Han
stannade, och vad han nyss dolt och kommit bort
ifrån på synvägar kom igen på ljudvägar. Det
lät snarlikt de halvt klingande viskningar som
kvinnor kan låta höra i ett kök under
göro-målen, medan luffaren sitter på stolen vid
dörren och försöker låta bli att vara sig själv,
bara en utplånad som väntar på en bit mat till
näring åt en overklighet han måste hålla vid
makt inom sig för att kunna leva som han gör,
vid sidan.
Ur bäcken steg inande mygg upp, letade sig
försiktigt mellan bågböjda strån. De vädrade
blod. De kände väl på lukten att halva hans
blod var hoptiggt i häradet och höll väl på sin
rätt i naturens häradshushållning. De letade
sig studsande mot kläderna upp till hans
händer och panna, kom och stod pip stilla i luften
vid örat, likt gnällande ungluffare i dörrhål.
554
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
