Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Harry Martinson: Två avsnitt ur ”Vägen till Klockrike”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ AVSNITT UR "VÄGEN TILL KLOCKRIKE
gräns och slut. Så fann han sig själv några år
därefter på en väg — som yrkesluffare.
För sin stora fotflits skull njöt han nu
någorlunda renhjärtat och helhjärtat av den
svalka han kände kring tårna. Både tårna och
vristerna, både benen och knäna hade
förtjänat denna svalka. De var, ifall han stavade
och lade ihop allt det tadel han fått, hans enda
moraliska tillgång.
Orsakerna till att man gick landsvägarna år
efter år var tusen.
En av de vackraste orsakerna var skogarna,
skogen.
Skogarna hade ett sätt att gömma sig själv
bakom sig själv från träd till träd, från ås till
ås och aldrig upphöra att ge löften om något
fördolt. En svår och ohjälplig sugning var
förknippad med skogarna. Den gick inte att
förjaga, ty försökte man förjaga, flyttade den
sig bara som en fågel från träd till träd, köade
som en gök eller spelade som en trast, eller
slungades upp ur kärrens starrklädda
flat-bottenkittlar som en hök. Den gled med
dimman och med solens ljusspel från gran till
gran och upphörde aldrig att verka fablande på
sinnet. De som var timmerfolk försökte klara sig
mot denna sugning genom att arbeta hårt och
gå rakt på skogens fasta kropp i dess egenskap
att vara stock och ved. De var trädens slaktare,
och med kvistyxan klädde de av granen den
schal varmed den omfablade sin stock med sus
och stämningar och mörka löften om
någonting bortom. De avslöjade skogen. Deras yxa
bet lika lätt av den gren som varit tjäderns
nattgren som den kvist där sångfågeln suttit.
Ett enda yxhugg var nog att för alltid bita av
den topp som varit spelmanstorn för trasten
och göken. De klädde av skogen vad som i sin
tur var det enskilda trädets egen skog och gick
rakt på virket. Och ändå undgick de inte att
trolltagas. Att avkvista och nedslakta sina egna
förväntningar på skogen förmådde de aldrig.
Och gick man som barn i skogen sysslolös
eller bara för att plocka bär eller leta efter
bortsprungna kor, då steg hela skogen fram, slöt sig
om en, slog ihop sina vågor över en, och man
blev tagen, på en gång skrämd och
förväntansfull. Skogen med sina ständiga skiftningar av
form och ljud, skugga och ljus övertalade den
vandrare som gick i den att ständigt förvänta
sig något, eggade mörkt till ständigt nya serier
av aning, den ena aningen bakom den andra
utan slut. Och så var det också med landsvägen
som gick genom en skog, den tog drag av
skogen omkring och lovade allt. Den sade: följ
mig bortom kröken vid storgranarna där. Och
när man kom dit lovade den omigen, att bortom
nästa krök, där ska ni få se. Så fortgick det
krök efter krök, och många var de ynglingar
som hade blivit luffare på det sättet, av sin
egen förväntans bundenhet till vägormen, krök
efter krök, mil efter mil.
Det är därför som inbitna luffare inte
uppehåller sig i samhällena mer än nödvändigt är.
När de tiggt sin bit föda ger de sig av igen
för att få vägen åter lagd i sitt medvetande som
ett förväntans band som löper genom deras
sinne och psyke och utan vilket de inte kan
leva. Trygga är de först när vägen åter ligger
framför dem med sin oändliga förmåga att
ljuga och lova. Bringade till frid i vandringen
tar de den då vidare steg för steg under sina
fötter, medan vägen som syn går in genom
deras väsen av förväntan, inte som löfte efter
löfte med tomrum emellan, men som ett
oändligt löftesband som genomrinner dem hela
livet. Vägen blir ett löftesflöde som strömmar
in genom deras ögon och ut genom deras
hälar, ett löftesflöde som är självändamål:
uppfyllelse i sig själv. Enda villkoret för att
det så skall vara är att man går och går.
II
Man kunde också gå landsvägarna av mera
hemliga skäl; särskilt om man som Bolie hade
557
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
