- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIV. 1945 /
559

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Harry Martinson: Två avsnitt ur ”Vägen till Klockrike”

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TVÅ AVSNITT UR "VÄGEN TILL KLOCKRIKE

Slutligen var han den han nu var: hatad av
många, fruktad av ännu fler och bevisligen
tjänande minst två herrar.

Från början hade han varit spinnare på
Visby tobaksspinneri och lyckades där vinna
verkmästaren till den grad att han tilläts vara
med i hemliga rummet, där såsningen av den
spunna tobaken skedde under den största
hemlighet och tystnad. Snart hade han lurat i sig
receptet på fabrikens hemliga sås genom att
fråga på olika sätt vid olika tillfällen och från
olika håll; gärna genom att uttala tvivel på
fabrikens i fråga sås, så att han därmed skulle
kunna väcka den betroddes fåfänga. På det
sättet lyckades han få såsreceptet liksom slungat
i ansiktet på sig, precis som när man retar
någon därhän att han samtidigt skäller och
skryter.

Det tog ett år med mycken list, men strax
före jul ett år då vintern såg ut att bli till
hans favör på fastlandet räknade han ihop
alla sina uppteckningar och jämförde dem på
alla punkter för att se vad han kunde ha
fram-spionerat.

Han fann sig äntligen ha det fulla och hela
receptet på fabrikens sås och lämnade Gotland
sedan han skyllt på sjukdom i släkten.

Vad han gjorde den vintern vet ingen. Men
de närmaste åren därefter satt han vid spindeln
eller pressen eller såsplåtarna lite varstans på
tobaksverkstäderna i Riket. Och överallt kom
han över något begärligt att föra vidare, och
han förstod alltid att göra sig rätta ärendet att
sluta och dra vidare, så snart han tyckte sig
vara färdig med huvudärendet.

Det sades om honom att han hade
hypno-tiska makter med sig och att han kunde läsa
i kulor av glas och spå i tobaksrök. En del var
väl överdrivet. Men det påstods att han efter
bara fjorton år i branschen kände nio olika
fabrikers sås.

Att han kunde bära dessa hemligheter och
ändå leva, var ju bara det, menade man, ett

bevis på att han besatt övernaturliga krafter
och var en Cagliostro.

Efter hand avancerade han till cigarrmakare,
och Bolie fick honom till bänkkompis hos
Lindström och Brattberg samma höst som
seklet gick ut och ett nytt århundrade började
i världen. Men Bolie tyckte aldrig om honom.
Han lät alltid förstå att han i jämförelse med
andra var en hemlighetsfull och därför
värdefull man, och ofta såg Bolie ett otäckt drag
kring ögonen på honom, och i mungiporna
kom saliven fram.

Då visste man att han satt där med
nio-bottnad falskhet, medan han i minnet smakade
på nio fabrikers hemliga såser.

Han påstods spionera åt Rettig i Gefle, då
det gällde att uppspåra frihantverkare och deras
vistelse och göranden i Riket. Men samtidigt
gick ryktet att han spionerade åt fackförbundet
och rapporterade dit var och hur i Riket det
satt "skuttare" utspridda.

"Skuttare" kallades sådana som hyrde
torpstugor eller gamla kvarnkammare eller dylikt
och satt och gjorde cigarrer solo eller i lag
med någon kamrat.

Hantverket stred för sitt liv, kringränt från
två håll; hotet på ena sidan av fabrikörerna
med Rettig i spetsen (de vill ha Rettigheterna
själva) och från den andra sidan av
Förbundet, som hade börjat acceptera
industritanken på ramaste allvar och utan återvändo.

Stora anlägg var i gång det året och
hundratals luffande "bredspåringar" var från alla håll
på väg till dem.

Många handcigarrmakare lade det året för
alltid ifrån sig både vickelträ och
täckblads-kniv, tog farväl av sina havannahänders
känsliga finhet och följde rallare och andra
lös-verkare i spåren mot nya banor.

Det största anlägget var vid Odda i
Hardanger, vilket hade till följd att huvudvägarna
i Värmland och Västerdalarna så tätt
befolkades av vandrande rallare, att man varje

559

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1945/0575.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free