Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Peter de Mendelssohn: De döda städerna. Översättning av Sonja Bergvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE DÖDA STÄDERNA
har hon lyckats tvätta och stryka sin kjol? Var
tänker hon spela tennis? För hundrade gången
har jeepen kört vilse — var det i Köln eller
München, Stuttgart eller Karlsruhe? — och en
"inföding" måste rådfrågas. Hur kommer vi
till Schillerstrasse? Var går vägen ut ur staden?
Mannen ger villigt detaljerade anvisningar.
Först när man försöker följa dem, inser man
att hela rutten, som förr i världen hade varit
alldeles korrekt, endast existerar i hans
inbillning. De gator man ska färdas, de hörn där
man ska vika av finns helt enkelt inte till. Men
för honom existerar de. För honom har varje
grushög ett namn och ett ansikte. Tusentals
grushögsbor lever som han i minnets städer
som inte har någon som helst motsvarighet
i verkligheten. För främlingen, som kommer
nyfiken dit och far omtöcknad därifrån, är
detta ytterligare ett skrämmande drag. Men
kusligare än någonsin är det om natten. Ty
i detta bottenlösa, spöklika mörker under en
stjärnströdd himmel, i denna absoluta stillhet
syns det ljus — inte många, ett här och ett där
i källarvåningar, i ett hoplagat fönster i en
stor, månbelyst ruin, var för sig, utan kontakt
med varandra, symboler för människans
absoluta ensamhet i sitt livs öken. Vilka är dessa
eremiter, undrar man, och vad gör de? Vet de
om varandra, eller lever var och en för sig och
sin lilla ljusstump?
Babylon och Ninive blev aldrig
återuppbyggda. Man kan lätt tänka sig att inte heller
Stuttgart och Munchen, Frankfurt och Köln blir
återuppbyggda. Det finns praktiskt taget inget
byggnadsmaterial i dessa döda städer som är
värt att ta vara på och skulle kunna användas
på nytt. Att röja upp de trettio, fyrtio största
stadsområdena i Tyskland skulle ta inte år utan
troligen flera generationer, även om
transportmedel existerade och vore tillgängliga för ett
så gigantiskt företag, som i sista hand måste
visa sig improduktivt och gagnlöst. Byggnads-
experter påstår för övrigt att man med
nuvarande maskinella utrustning inte kan hoppas
gå i land med röjningsarbetet. Grävmaskiner är
bra men inte tillräckligt bra; man måste
uppfinna någonting nytt och i mycket större skala
för att kunna krossa, pulvrisera och lyfta upp
dessa massor av mursten. Men även om allt
detta kunde göras och vore värt att göras — vart
skulle gruset från fyrtio storstäder ta vägen?
Var skulle man tippa bråten utan att sprida
pest och farsoter över hela Tyskland när
tiotusentals ruttnande lik började bringas i dagen?
Att låta Tysklands storstäder vara i fred, ja
att helt och hållet kassera dem förefaller vara
en mera praktisk och avgjort mera poetisk idé.
De stora huvudvägar och autostrador som nu
skär igenom dem kan ledas åt sidan. Redan nu
förenar de bara intighet med intighet. Redan
nu växer det örter och gräs på grushögarna
överallt. Om några år kommer de att helt täcka
dem, och om en eller ett par generationer, vid
den tidpunkt då röjningsarbetet skulle kunna
avslutas, kommer Tysklands döda städer att ha
vittrat bort och försjunkit i evig sömn. Deras
invånare kommer att ha slagit sig ner i de
många medelstora städerna, och små
landsortsstäder och nya centra för ortens liv och
industri, belägna i bördiga trakter och
omgivna av högt utvecklade jordbruksbygder, har
kanske vuxit upp och utvecklats. Och en resande
som om femtio eller hundra år färdas i
Tyskland kanske här och där, bland gröna fält och
soliga vinberg, upptäcker ensamma, övergivna
katedraler som lyfter sina vackra tornspiror
mot den blekblå sommarhimlen, och undrar
hur det kommer sig att de ligger där de ligger.
En fredlig och upplyst tysk bonde vid
vägkanten kanske då talar om för honom att de är
de sista återstående symbolerna för en epok som
för Tysklands vidkommande avslutades våren
1945. Samt att han trivs med att ha dem där
och högst ogärna skulle vilja bli av med dem.
Översättning av Sonja Bergvall.
581
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
