Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Sven Stolpe: Intellektuell kämpalek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
att det första som skulle göras mot Hitler var
att häkta alla notoriska anti-hitlerianer." Han
har ett sätt att sardoniskt och dräpande slå
fram ett oväntat faktum, som med ens
avklipper debatten. Den grekiska segern över
Mussolini var ett mirakel, säger han, men
innan världens demokrater applåderar den,
borde de erinra sig att "grekerna kämpade
under den nu avlidne Metaxas’ fascistiska
diktatur, en tyrannisk politik, så stupid och
bornerad, att den satte Platons ’Staten’ på listan
av förbjudna böcker". Han har ett överdådigt
sätt att leka med läsaren, lura in honom i
klämma, för att sedan slita fördomarna av
honom och tvinga honom att tänka en tum
djupare. Han påpekar, att för de människor,
som inte har någon egen erfarenhet av fascism
och nazism (som de flesta anglosachsare), har
ordet demokrati ingen konkret innebörd. De
vet lika litet om de elementära demokratiska
fri- och rättigheter, som de åtnjuter, som om
sammansättningen av den luft de andas.
Därefter kommer volten: "Och detta är, om man
tänker efter, den liberala epokens kanske
stoltaste bragd. I själva verket är idealet för en
väl fungerande demokratisk stat detsamma som
för gentlemannens välsydda kostym — den
skall inte märkas."
Koestler vill illustrera den moderna
mänsklighetens formidabla dårskap. Han gör det
virtuost genom att tala om "astronomer, som
både tror på sina instrument och på sina
kristna dogmer, fältprostar, kommunister, som
accepterar ’proletära millionärer’,
psykoanalytiker, som går och gifter sig, determinister
som smädar sina meningsmotståndare" — det
är, som synes, gnistrande och stingande vett
i dessa blixtsnabba formuleringar. Hur
avslöjar han inte den gymnasistmässiga
naiviteten i marxismens grundåskådning — denna
sista variant av billig europeisk
katedersocialism från mitten av förra århundradet —, när
han skriver: "I denna atmosfär föddes den
marxistiska vetenskapliga socialismen; under
en period, då förhållandet mellan rationell och
affektiv behaviour betraktades på samma sätt
som förhållandet mellan ryttaren och hästen;
ryttaren representerar den rationella tanken,
hästen vad man på den tiden kallade de ’dunkla
instinkterna’ eller ’besten inom oss själva’."
Kan man slutligen bättre illustrera
demokratiens verkliga svårigheter än genom denna
formulering: "Fascismens hemlighet är, att
den återupplivat arkaiska trosvanor i
ultramoderna varianter. Nazismens byggnad var en
skyskrapa, där varmvattensledningarna
pumpade sitt vatten ur underjordiska källor av
vulkaniskt ursprung. Däremot bestod den
socialistiska rörelsens vattensystem av en cistern på
taket, vilken man hoppades regnet en vacker
dag skulle komma att fylla ..."
Detta om författarens intellektuella och
stilistiska kvalitet; de anförda exemplen ger
samtidigt en föreställning om hans intressesfär.
I bokens titeluppsats, "The Yogi and the
Commissar", ställer han i effektfull kontrast
mot varandra helgonet och revolutionären. Den
ene tror på en förändring inifrån, den andre
på en förändring utifrån. Helgonet intresserar
sig för förhållandet mellan individen och
universum (Gud); revolutionären intresserar sig
för förhållandet mellan individen och
samhället. En av bokens grundteser är, att alla
kommissariens (vänsterrevolutionärens)
försök att förbättra mänskligheten och samhället
utan undantag har misslyckats. Detta beror på
framför allt två omständigheter. Den första är
följande: vägen mot Utopia är en
serpentinväg upp mot en bergstopp, som ingen kan
urskilja. Om en stor massa människor tränger
fram uppför denna slingrande serpentinväg,
slutar det med att de störtar sin ledare utför
branten och själva följer efter: hela rörelsen
försvinner utmed en tangent ut i tomma intet.
Detta har hänt med de mest revolutionära
rörelser, där massimpulsen är stark och mas-
584
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
