Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Sven Stolpe: Intellektuell kämpalek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INTELLEKTUELL KÄMPALEK
tiska sifferschemat under utelämnande av den
mänskliga detaljen, och: framhävande av en
icke typisk detalj — har ryssarnas egen
verklighetsbild totalt förvridits. Varje arbetare i
Ryssland tror, att sådana tekniska framsteg
som elektrifieringen, den underjordiska
järnvägen i Moskva, Dnjeprdammen,
Turk-Sib-järnvägen etc. är produkter av socialism, ja,
är själva socialismen. Att de i den
kapitalistiska världen knappast ens är sensationer, anar
han inte. En framstående rysk författare med
universitetsbildning frågade en gång Koestler
om råd. Han ville skildra, hur en Londonpolis
knuffar ned en arbetare från trottoaren på
gatan: vilka uttryck använder polisen i detta
fall? Häpen frågade Koestler, varför polisen
skulle knuffa ned arbetaren. "Men jag sade
ju", svarade det uddiga ryska snillet, "att han
var en arbetare. Han hade varken krage eller
slips..." Koestler såg också 1933 i Moskva
en film, där en tysk vetenskapsman greps av
munkar i svarta kåpor och av nazister och
kastades ned i en klosterkällare. Denna
uppfostrande film hade ett företal av
folkkommissarien Lunatjarskij... Koestler påminner också
om förräderiprocessen, som kom hela världen
att häpna. Den är inte så svårförklarlig, säger
han. Bucharin, som delade sina domares
åskådning, bekände för att göra partiet en sista
tjänst, sedan hans egna reformförsök
misslyckats. Andra hoppades genom en bekännelse
rädda om inte sina egna liv så i varje fall sina
anhörigas. En tredje grupp -var föremål för
tortyr och vågade inte tala sanning. En fjärde
grupp var vanliga provokatörer. Det
intressanta är nu, att Koestler, som är den
anti-nazistiska litteraturens kanske största namn,
anser, att de ryska rättegångarna i Charkov
mot de tyska nazistbödlarna var av alldeles
samma skandalösa art: de tyska officerarna
tvangs att uppträda som rena Dostojevskij
-figurer, som t. ex. när en officer berättade, hur
han under en massexekution av ryssar grep en
soldats gevär och personligen nedlade en
kvinna, som bar ett barn på armen. De
anklagade avgav sina bekännelser i exakt samma
overkliga ryska stilisering som de gamla
revolutionshjältarna. "Den ryska rättvisan har
förlorat förmågan att ens göra sanningen
trovärdig."
I själva verket saknar sovjetryssen
vanligt borgerligt sanningssinne. Molotov sade i
ett tal den 31 oktober 1939 i Sovjetunionens
högsta råd:
Brittiska regeringen har tillkännagivit, att dess
mål med kriget mot Tyskland är ingenting mindre
än att förstöra hitlerismen. Detta betyder, att
engelsmännen och fransmännen har förklarat ett slags
ideologiskt krig mot Tyskland, en reminiscens från gamla
tiders religionskrig... Det finns absolut inget
försvar för ett sådant krig. Man kan acceptera eller
förkasta Hitlerismens ideologi likaväl som varje annat
ideo7ogiskt system; det är en fråga om politisk
åskådning. Men var och en måste begripa, att en
ideologi inte kan förintas med våld, att den inte kan
försvinna genom ett krig. Det är därför inte bara
meningslöst utan kriminellt att sätta igång ett krig
för att krossa hitlerismen och camouflera denna
kamp som en strid för demokratien ...
Man bör också minnas, att det franska
sammanbrottet 1940 inte bara berodde på femte
kolonnen utan också på det kommunistiska
slagordet, att kriget var "de rikas sak", vilket
i hög grad demoraliserade den franska armén.
Mellan 1939 och 1941 hånade hela
sovjetpressen de allierade. När Hitler erövrat Belgien,
sände Stalin honom ett lyckönskningstelegram.
Vad blir effekten på ryssarna själva av dessa
lögner, som i vilket ögonblick som helst ersätts
av en alldeles motsatt propaganda? Självfallet,
att de förlorar varje möjlighet att genomskåda
det verkliga sammanhanget och därigenom
förvandlas till precis lika omyndiga och ofria
medborgare som under tsartiden. I detalj visar
Koestler upp, att sovjetsamhället saknar varje
demokratisk anstrykning. Stora privata
förmögenheter får ärvas efter en lag av 1936.
Endast de privilegierade har råd att hålla sina
587
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
