Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN HAYWARD
under en hel generation — gott och väl trettio
år — har efterträtts av en positiv, konstruktiv
och samlad inställning till livet. Om begreppet
fred innebär något alls, bör det innebära att en
sådan inställning är möjlig. Författare behöver
ett visst mått av stillhet vari de kan återerinra
känslan, och de behöver tillfällen att uppleva
andra känslor än de som framkallas av det
totala krigets katastrofer och fruktans och
orons artificiella stimulantia. Till dess sådana
förhållanden har skapats, är det troligt att unga
författare alltjämt kommer att dra sig inför
svårigheten att blicka djupt ned i sina hjärtan
och i stället nöja sig med att producera ytligt
reportage och längtansfulla barndomsminnen.
Mellankrigstidens enfants terribles (Charles
Morgans syndabockar för alla litteraturens
synder) har lugnat sig men är fortfarande en
mäktig och aktiv grupp, huvudsakligen
därigenom att de behärskar de framstegsvänliga
litterära tidskrifterna — Cyril Connolly, som
tillsammans med Stephen Spender utger
Hori-zon, Raymond Mortimer, som redigerar den
litterära avdelningen i The New Statesman,
Peter Quennell, som ger ut Cornhill, Cecil Day
Lewis och Rosamond Lehmann, som ger ut
Orion, och John Lehmann, utgivare av New
Writing and Daylight. (Redaktörskapet för
Times Literary Supplement har för resten
övergått från romanförfattaren D. L. Murray till
den framstående bokkonstnären och katolske
konvertiten Stanley Morison.) Eftersom jag
delar deras lidelsefulla kärlek till fransk konst
och litteratur — den konstnärliga förankring
som var min generations kanske starkaste och
som jag märker att de helt unga, de som ännu
gick i skolan vid krigsutbrottet, har så svårt
att förstå — är det svårt för mig att se
objektivt på den senaste tidens protester från
författare som ungraren Arthur Koestler (i hans
nyligen utkomna essaysamling "The Yogi and
the Commissar") mot vad de kallar denna
avgudadyrkan av fransk kultur. Jag medger att
det kanske finns en viss tendens till överdriven
beundran och till det slags felbedömning som
gärna blir följden av kärlek vid första
ögonkastet — Aragons poesi blev t. ex. fantastiskt
övervärderad i början, och likaså kanske
"Vercors"’ "Havets tystnad". Inom måleriet
har Picasso och i något mindre grad Matisse
och Bonnard utövat ett alltför starkt inflytande,
medan surrealisterna (som börjar lyfta sina
sömniga huvuden igen) tycks vara oförmögna
att drömma annat än på franska. Men endast
oförsonliga chauvinister eller xenofober torde
väl på allvar kunna förneka att engelsk konst
och litteratur alltid har haft nytta av sina
livgivande och förädlande kontakter med
Frankrikes konstnärer och författare. Författare från
båda länderna har redan gjort visiter hos
varandra, och ju flera sådana visiter det blir
i fortsättningen, desto ljusare blir utsikterna
för engelsk litteratur. Den har haft alltför små
möjligheter att blomstra i själens mörka natt —
under krigsårens mörkläggning och de
närmast föregående årens tröstlöshet.
596
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
