Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
Joseph von Eichendorff; Aus das Leben
eines Taugenichts. 1826. "Ur en
dag-drifvares lefnad", översättning av
A. Victorin. Stockholm 1899.
Att möta dem, de lyckliga människorna! Inte
de banalt självgoda, framgångsrika, men de
andra — enstaka stilla eller skoj friska
människor, som verkligen inte är skrämda och
jäktade utan "vilar i den tillit som skapar
världen". Dessa, som tycks oss fria från lagen och
vars liv bara rymmer evangelium. Deras ögon
är klarare än våra, och det är mera syre i den
luft, de andas. Man känner det när man
kommer dem nära. Jag har mött några få lyckliga
människor i verkligheten, och jag har träffat på
några i dikten. Här en av dem, Eichendorffs
"dagdrivare", herr–-
Ja, vad heter han egentligen? Ingen
människa vet. Han kommer mot oss ur soldiset och
läskas upp av det igen. Snart hör man bara
tonerna från hans fiol klinga tillbaka över
bergen, men det hör man länge, länge. —
Joseph von Eichendorff är ingen stor psykolog,
hans personkarakteristik går inte på djupet.
I denna långa vagabondnovell, diktarens
mästerverk, är det knappast de enskilda
gestalterna som fängslar. De är tecknade i lätta
konturer bara: en mjuk linje, något tyllvitt och där
har vi "die schöne gnädige Frau"; portvakten
med den kurfurstliga näsan — vad är han
annat än en lustig krumelur! Och bokens
hjälte, om vilken man får veta att han spelar
fiol, gärna klättrar i träd och har lätt för att
somna, honom får man heller inte något fastare
grepp om. Men han lånar oss sina ögon, vår
dammiga blick byts för en stund mot hans
klara — vi ser solen lysa på ett friskare sätt och
lindarnas kronor gunga. Vägen slingrar som
ett vitt sidenband mellan ängar och blånande
raviner, bort. Och just fiolmelodin från den nu
redan fjärran vandraren klingar kvar och
lockar och kallar. Bort!
Wem Gott will rechte Gunst erweisen,
Den schickt er in die weite Welt,
Dem will er seine Wunder weisen,
In Berg und Wald und Ström und Feld.
Die Bächlein von den Bergen springen,
Die Lerchen schwirren hoch vor Lust,
Was sollt ich nicht mit ihnen singen
Aus voller Kehl und frischer Brust?
Eichendorffs bok har från början till slut
melodi, det är dess styrka och tjusning. Redan
den enkla berättande prosan är helt lyrisk och
här och där — som i den nyss citerade dikten
— bryter sångtonen igenom och formar sig till
poem av stor skönhet. Prosa med insprängd
lyrik är en vansklig genre, men författaren
behärskar den. Det går ihop därför att hans röst
djupast är så opatetisk, så självklar. Det är
hela det sydtyska landskapet som nynnar med
— folkvisan med en klang, ljusare och
lyckligare än vår skymningsvemodiga nordiska.
Man kan läsa Eichendorffs novell bara för
dikternas skull. Men det vore skada om läsaren
inte fick blicken öppen för den finess, som
ligger i själva berättelsens brytning mellan
romantik och realism. Författaren driver ej, som
vissa av sina samtida, dubbelspelet med den
romantiska ironin in absurdum. Det finns dock
där och det räddar boken från att bli alltför
söndagsskoleförtjusande. Vilket raffinemang i
den naiva tonen! Och hur strålande
humoristisk är inte själva avslutningen, då vår vän
dagdrivaren får reda på att hans älskade inte
alls är någon riktig grevinna utan bara
portvaktens nièce:
Nu kände jag det så inom mig, som om en tung
sten fölle från mitt hjärta. — Gud välsigne
portvakten! sade jag helt förtjust. Att han är vår onkel!
Jag har alltid hållit mycket på honom! — Han menar
också så väl med dig, svarade hon, om du blott kunde
hålla dig litet rakare och förnämare, säger han alltid.
Nu måste du också kläda dig elegantare! — Ack ja,
ropade jag full av fröjd, engelsk frack, halmhatt,
vid-byxor och sporrar! Och strax efter bröllopet resa vi
direkt till Italien, till Rom, där de vackra vatten-
597
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
