Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
fram alla de tusentals distika som tillkommit
under 1800-talet och vars regelrätt ifyllda
versfötter för länge sedan ohjälpligt sjunkit ihop
som tomma och rasslande fröhus. Det finns
dock stora elegidiktare även i vår tid. Man
måste uppleva den ständigt stigande saften i
Stagnelius’
Vän! i förödelsens stund, när ditt inre av mörker
betäckes,
när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå–—
Det finns i Boströms diktsamling en elegi,
där motivet borde kunna ta form i just detta
versmått. Såvitt jag kan förstå är det en bild
av en fiskare som lämnar sin åldriga fångst-
plats i Porkkala skärgård. De fel som här
gjorts mot själva den elementära rytmen, gör
att bilden glider undan och sången blir
all-daglig:
Därför är tåren jag gråter och klagovisan jag sjunger
ej ett uttryck för missmod, endast för saknad och sorg,
tusen andra som jag i dag sina hem förgäta,
mera synd är det ej om mig än det är om dem.
Man får varmt önska att de ansatser till häftig
upplevelse och ny syn, som finns hos Boström
en gång måtte genomgå den svåra
formgivningens process. Han har därvid en rik
tradition att fullfölja inom sitt eget lands svenska
diktning. Carl-Erik af Geijerstam
Lycka och frihet
Gustav Sandgren: Skall detta ske på nytt?
Bonniers 1945. 6: 50.
Man har nog lätt att glömma bort
förtjänsterna i Sandgrens nya roman för den
opposition som de framförda åsikterna väcker. "Skall
detta ske på nytt?" vill nämligen vara både
brandfackla, spjut och jordbävning och dess
syfte är icke minst att väcka genom att
chockera. Gustav Sandgren strävar dock inte
efter hållbara tankekedjor. Han har den
målmedvetnes blindhet för alla sidovägar, och
målet är alltid att nå livsnärhet, att nå klarhet,
men "inte förnuftets cementgrå klarhet" utan
"en klarhet lik den som naturen har en vacker
morgon efter regn, ett milt ljus som tränger
genom en och gör en till ett med sig". Bokens
vackraste och ur konstnärlig och mänsklig
synpunkt värdefulla partier är just där
Sandgren använder sin poetiska förmåga att
försänka själen i denna naturmystik, som ger allt
dess egenart och ändå smälter samman. Om
boken varit fylld av denna upplevelse, skulle
jag kanske varit beredd att tro, att världen
skulle frälsas på detta sätt, men när nu
Sandgren mångordigt talar om att världen skall
frälsas genom denna försmältning med
naturen, då är det mig mycket fjärran att låta
enrollera mig i hans partisanarmé.
Sandgrens bok är nämligen ett angrepp mot
allt som just nu härskar över oss i form av
samhällets lagar, påbud och hänsynstaganden.
Ty vår civilisation och vårt samhälle har fram-
bragt kriget, och samma element som utgör
dygder och förtjänster i vårt dagliga liv under
fredstid är också i ökad potens sådana under
krigstid. Ordning är ju ett av samhällets
förnämsta påbud, men det är också krigets innersta
väsen, och nu gör Sandgren en av bokens
genomgående tankeoperationer: uteslutningen.
Allt varav kriget är uppbyggt, allt som behövs
av mänsklig prestation för att överhuvud föra
krig, måste utrensas ur samhället och från våra
sinnen.
Med stor energi och uppladdat hat vänder
sig Sandgren mot vårt militärväsen. Hans
roman är en skildring från vårt första
beredskapsår 1940, och handlingen tilldrar sig bland
inkallade. Miljö och situation är mycket väl
skildrade och en utrustningsscen har man
ingenting annat att anmärka på än att den slår
över till karikatyr. Sandgren när ett djupt hat
till det militära, därför att det mer än något
annat i samhället lägger en boja på individens
frihet. Varje detalj blir föremål för hans
angrepp, från parader till hälsningsplikt, och man
urskiljer ständigt upproret mot allt som andas
påbud och plikt:
"Han såg hur de passerade, grupp efter
grupp av exercerande över övningsfältet, hur
de vände, stannade och gick igen som
mekaniska dockor. Kanske det var lydnaden som
var den stora dödssynden. Vuxna män som löd
befallningar som om de vore hundar! Tänk om
medvetandet om lydnadens skam kom till varje
607
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
