Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
mordet. Författarinnan har tydligtvis haft för
avsikt att åstadkomma en korsning mellan
romantiserad historisk skildring och
psykologisk thriller. Att hon inte direkt kan sägas
ha lyckats beror mest på stilen, som är slapp
och pratsam. De komplett innehållslösa och
ganska pjollriga samtal hon låter sina personer
föra äro också ganska prövande. Flera av dessa
personer äro emellertid inte ointressanta.
Elisabet Falkenberg har tydligtvis anlag för att
uppfatta den psykologiska grundstrukturen hos
en människa även om hon inte förmår låta
denna människa framträda fullt övertygande
såsom kött och blod och även om hennes
människoteckning förryckes av hennes offer åt det
romantiska och det melodramatiska.
Författarinnan är bäst när hon då och då kastar åt
läsaren några bitar av verklighetens hårda
bröd i form av redogörelser för människor,
förhållanden och fakta, som verka både
autentiska och initierade. Sämst är hon när hon
friar till sin publik med en erotik som är
anlagd att vara på en gång pryd och sinnligt
retande, snövitt "anständig" i sak, kvalmig
i tonen. Elisabeth Tykesson
Gustaf Hilleström: Längtans vagabonder.
Ocean 1945. 11:—.
Gustaf Hilleströms debutroman skildrar en
handfull svenskar, först på besök i Rom, senare
återvända till sina gårdar i hemlandet. De
anknyter vanligen i sina tankar och associationer
till blommor, tavlor och musikstycken och
företer genomgående en hög estetisk bildning. Detta
gäller t. o. m. den nyblivna studentskan Ulrica
("Hur många gånger hade hon inte suttit lutad
över konsthistoriens bilder av Sydtysklands
katedraler"), som utan att blinka stöder sig
på Taine och andra avancerade auktoriteter.
Huvudhandlingen, som skymmes av
åtskilliga digressioner och upprepningar, utgöres av
Ulricas kärlekshistoria med den unge esteten
Martin Bååge, och kan fås att sträcka sig över
340 sidor endast därigenom att Martin i de
avgörande ögonblicken behärskar sig, för att
inte otillbörligt utnyttja de yttre
omständigheter, såsom vin och åskväder, som kunde
påverka flickan.
Bååge antyder i ett uttalande om sin framtida
kritikergärning att han inte gillar modernism:
"Naturligtvis kommer jag att representera
traditionen och kontinuiteten ... Det finns
alldeles för många, som bara skriker om det
nyaste nya ..." Hilleström delar tydligen sin
hjältes åsikt och lämnar få gamla schabloner
ovädrade, varför det intresse man eljest kunde
hysa för de två hämmade skönandarnas
upp-tining snart förflyktigas. Handlingen är som
anfört huvudsakligen förlagd dels till Rom, dels
till herrgårdsmiljö. Den stereotypa
människoskildring och den banala reseromantik, som
framlockas av dessa miljöer, leder tanken
snarast till den tradition, som vårdas av deras
engelska epiker, en Pamela Wynne t. ex. Stilen
i "Längtans vagabonder" lämnar också den
förnumstigt refererande normalprosan endast
för att leverera fraser som: "Men det var ju
hemskt att mannen råkat ut för denna olycka,
då hon efter sinnligt retande preludier givit sig
åt en ny älskare." Eller: "Han böjde hennes
huvud bakåt och sög den sötma han så länge
drömt om från hennes friska läppar. Med slutna
ögon gingo de upp i kyssen, som fyllde dem
med en hisnande lyckokänsla.
Är det vinruset, som drivit oss till detta?
frågade sig Martin. Har jag berusat henne för
att begagna mig av hennes hämningslösa
tillstånd?"
När det gäller romanskrivning kommer det
nog i alla fall mindre an på anslutning till
klassicistiska eller modernistiska ideal än på
konstnärlig begåvning. Åke Runnquist
Martin Rogberg: Följ med till framtidslandet.
Gebers 1945. 16:50.
Mitt under kriget gjorde Martin Rogberg
förra året en resa med lejdbåt till Sydamerika.
Han tycks ha varit överlastad med tråkiga,
halvofficiella journalistuppdrag och förhindrats
att ta mera personligt på uppgiften. Man har
ofta ett intryck av att Svenska Dagbladets
konservativa läsekrets står emellan honom och den
verklighet han möter. Inställningen är mycket
högaktningsfull, under diplomatiskt sneglande
efter möjligheterna för svensk
efterkrigspene-trering. Tonfallet växlar mellan det glättat
mondäna och det storsvenskt traditionsvibrerande.
Det blir förvånande lite av självsedda detaljer
och synpunkter med sting i (Rogberg varnar
också försiktigtvis för "sensationseffekterna"
i John Gunthers glänsande bok "Inside
Latin-America"). Man får ett turistsvep från
Argentina, Brasilien och det skumt diktaturroman-
618.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
