Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Tage Aurell: Intill helgsmål. Berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAGE AURELL
som ett slags medhåll. Mot kvinnfolks väsende,
far och son i gemenskap —
Ånej, ingen gemenskap!
— Hon har nog faen sålt den skall du se.
Du kunde gott ha köpt en billigare.
Just de många karaten i fingerguldet hade
de glänst med här om påskafton. Och Enok
hade sagt att ibland skedde även i detta hus
tingen som de borde ske —- då var far hans
färsk på sitt horspring oppi åsen och satt och
såg skuldmedveten ut. Glänst inför honom med
förlovningskalas och tjugefyra karat.
— Nu kan jag få låna den du har kvar?
Hä? Till härnäst —
Samt rena hånet:
— När det kan bli —
Bordet skrapar i väg bort mot sängen,
pelargoniekrukan vacklar och stolen faller omkull
när Enok störtar opp. Men han har inte
gubb-djäveln på armslängds håll nu mera utan
i stället nästan borta vid dörren. Och innan han
hinner efter dit har Elin hängt sig kring honom,
över hennes huvud kavar han i luften, och
förklä och kjolar snor sig om benen på honom.
Visst är han stark, och vore han bara vid
dörren där gubbdjäveln står och klämmer ner
handtaget så skulle vänstra näven nog räcka
till! Hetsigt krafsar de fem fingrarna i luften,
river med naglarna i tomma luften.
Elin är emellertid inte stark, hon kan inte
mota honom längre. Dock skall de inte slåss,
kanske ringer det snart i kapellet, inte förrän
över hennes lik skall de få slåss! Hon tar
hårdare tag kring Enoks midja, hon minns i
blinken hur krokben var på skolvägen, de dråsar
bägge omkull. I denna ena sekund, ett par
sekunder, är det som en skamsen lek,
höränne — far deras bortvid dörren hörs av med
ett kluck, han ser vad överhalningen, liknar.
Sen ser han att det blir krångligare att
komma opp än ner, Elin måste först undan,
eljes trampar henne Enok på magen, så som
hon ligger till. Och hon har fått fatt i vänstra
näven, och på bandageklumpen kan Enok inte
stödja sig.
Precis rädd var ju inte gubben nån gång.
Och så pass styggt som det här är nu, så är
det inte roligt heller längre — han skjuter opp
dörren och bereder sig att gå sin väg.
— Inte skall vi slåss, säger han.
Han upprepar det genom den öppna dörren,
ute från farstubron, i det han liksom skakar av
sig Enoks olyckor men behåller lagom och
tillbörligt medlidande:
— Inte skall vi slåss.
Större medlidande och vad bättre är,
samhörighet, är Elins känslor när hon ålar sig
undan den tunga kroppen, när hon varsamt
manövrerar bandageklumpen, när hon tar i
och lyfter av alla sina krafter.
Men Enoks hela förbittring vänder sig mot
henne som gick i vägen för honom.
—• Tack skall du ha för hjälpen! hånskriker
han.
Han blir bubblande full av gubbdjävelns
tankar:
— Du skulle hellre välta om med nån annan!
Innan det blir för sent —
Han ångrar inte vad han säger, ty härifrån
sett är hennes rygg kall och obarmhärtig.
Strax därpå gråter hon hör han.
Då känner han sig som ett slags djur — vet
dessutom att bland alla bittra stunder sen
fingrarna flög i sågverkstaket skall även dennas
minne bli kvar. Elin har varit den snällaste mot
honom. Och om det verkligen är sant att det
är farligt det här med magen — åter trycker
hon armarna in i mellangärdet, när hon kommit
sig ner på stolen strålar värken åter fram ur
ögonen.
Han rafsar till sig brevet och störtar
vindstrappan uppför.
636
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
