Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Tage Aurell: Intill helgsmål. Berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAGE AURELL
timme då framåt efternatten den gången tåget
gick ifrån honom.
Hur skall han få av ringhelvetet? Han
fet-made på lasarettet.
Han krafsar och krafsar igen mot
bordskanten, av bandageklumpen har han ingen hjälp.
Han får inte ringen längre än till knogen, där
är det stopp. Han tar ett slags spjärntag mot
en av knapparna i västen, han går med väst,
går så att säga helgdagsklädd varje dag nu.
Lägger bandageklumpen över och klämmer,
men det nyttar städse till ingenting.
Då försöker han nå ringen med tänderna,
försöker bita sig fast i den. Han får
fingertopparna ner i strupen och håller på att spy.
Han går och tar fram rakspegeln för att se
i den om han bättre kan beräkna hur han skall
bära sig åt, ser bara hur sprängögd han blir.
Han vänder handbaken opp emot mun och
klämmer ringfingern mot framtänderna. Det
isar honom ända upp i hårfästet.
Sist sitter han blott och liksom småhugger
efter ringen, orkeslöst hugger efter den. Han
är svett i pannan och blank i ögonen för den
fåfänga mödans skull, vitstrimmig bortefter
kinderna av hågen på att spy.
Gå till smeden och få den klippt av? Stå där
och sträcka fram vänstra hand? Visserligen
inte få höra nån gliring, inte hos smeden, han
talte aldrig om vad som hände folk, skulle inte
så mycket som höjt på ögonbrynen en gång
om det blivit honom sagt att sågklingan tog
huvudet och inte bara näven. Men en annan
utläggning skulle det bli, så säkert som amen
i kyrkan, en satans torr och lång harang om
domar Rutherford som begrep allting så mycket
bättre än någon moders själ här på jorden.
Och från Rutherford skulle han omsider komma
till den slutsatsen att varken sågklinga eller
kvinnfolk eller en ring hade någon som helst
betydelse.
Enok skjuter och skjuter matt på med
tumnageln.
Men med såptvål? Han tänker igenom hur
han därvidlag skall gå till väga. Hur han skall
tvåla in runtom ringen utan att kunna hjälpa
sig med höger hand. Sitter sen och lyss till
Elins arbete nere i köket. När hon skall göra
sig en tur ut igen, så han kan bli ensam med
såptvålen? Hon eldar för stekningen nu, och
så hör han att så värst många pinnar är det
inte kvar i vedlårn. Så då skall hon snart till
skjulet. Det tar en god stund för henne nu
om dagarna, han har sett hon står och pustar
mellan var och varannan pinne. Kanske det när
allt kommer omkring dock ändå är hon som
har det värst av dem bägge —
Där gick hon ut! Och som ett djur som inte
vill bli upptäckt smyger han sig utför
vindstrappan. Märker själv att han smyger, att han
har en hast över sig som tjuvar har.
— Tänk en tjuv! säger han högt för sig
sj älv.
»
Och det är alltså vad det blev till, tassar han
omkring och tänker vidare nere i köket.
Förbannade kapsåg. Förbannade ring. Dels har
han fetmat för det myckna stillasittandets skull,
dels svär han mer än han nånsin gjort. För det
myckna stillatigandets skull.
Om det är hon som skurit ut den lika fullt?
För sådana som gubbdjäveln och hon de
kanske känner varandra, vet vad man skall tro om
varandra. Att man ingenting gott skall tro —
och så här har hon väl tänkt — att egentligen
behöver han ju inte nån ring nu. Han har
samlat sig pengar på banken, och mer får han
av bolaget, så jag tar den och går tillbaka till
guldsmen med den. När jag kommer därifrån
går jag inom i butiken och köper mig en
silke-byxa, det blir trävarubransen blott piggare av,
han har två nävar, han, att undersöka sånt
638
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
