Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Tage Aurell: Intill helgsmål. Berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAGE AURELL
kammarn, där skall han sitta och uggla. Han
skall få en matskål satt opp i trappan, han skall
liksom mura in sig, ingenting i hela vadden
skall bry honom mer — år ut, år in.
Men hon glömde matskålen, och när Enok
ämnar sig till skafferiet för att äta av maten
där står gubbdjäveln och rakar sig. Och om
det är för att han har kniv i hand som han ser
så modig ut, utstrålar övertag? Övertag hos
kvinnfolk, övertag som ger ringar och sånt
blanka fan. Nymodigheten här vid påsk som
sagt, vad blev det utav den? Ingen idé alls
att ta fruntimmer så allvarligt så man står och
drömmer vid en kantsåg och låter fingrarna
resa i taket.
Ny skjorta. Lördagskväll. Och fröjd bortom
åsen i stället.
Han striglar igen, hon skall känna minst
möjligt av grissvålen hans, känna den så len
som bara möjligt.
Och helst vill han naturligtvis leva i fred med
pojkstackarn också — hur han skall begynna
freden vet han emellertid inte, han repeterar
orden från i dörren för en stund sen:
— Inte skall vi slåss.
Han är ej totalt säker, när rakningen är slut
tar det en väldig massa tid att göra ren kniven.
För att behålla den griper han sig an med
kartnaglarna, glömmer att till dem har han eljes
den gamla kniven — ty nu vill han ha Enok
med på lite lättare funderingar, vill lite roskull
även för honom, att han inte blott skall gå här
och stirra på bandageklumpen — han berättar
om ett nothäfte som Flodmans-Emils far sänt
efter och som de skall gnida vidare på i
morgon eftermiddag hade de bestämt.
— Först går han i dur den djäveln
tradi ri
tradi ri
tradi radi ralla —
Han svänger den gamla rakkniven, den han
har till tånaglarna, den kom han ihåg nu, som
en taktpinne —
—- Men sen djävlar i mig välter han ner
i moll
hadi
hadi
rullan lej —
Där kutar far hans i väg. Dur. Tradi ri, tradi
ri, tradi radi ralla.
Här är det moll. Hadi, hadi, rullan —
Med vänster hand nyper han korken ur
bläckhornet och doppar pennan. Först övar han sig
på E, på En, på Enok. Fulare och fulare,
klad-digare och kladdigare tycker han det är. Han
doppar om igen, E, Ey, Eyvor, det blir heller
inte över sig prydligt. Då ritar han en teckning,
ett slags hämndteckning, det går lättare, han
blir het, han klämmer hårt nerpå. Och så brister
den gamla rostiga stålpennan tvärt av. Strax
därefter slungar han pennskaftet ut genom det
öppna fönstret — men ungefär lika hastigt
glider ilskan av honom igen, han står och ser
hur avigt den vänstra armen kastade, hur
klumpen hjälpte till den också. Hur den
hjälpsamt men maktlöst hev sig hän ut i luften. Nu
ringer det i kapellet, i klockan som kom när
han låg på lasarettet. En liten barnslig och
enfaldig ringning tycker han, tyckte han första
gången. Något mer till låt hade han tänkt sig.
640
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
