Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Knut Jaensson: Valérys aforismer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VALÉRYS AFORISMER
skap. Jag har försökt att skapa mig av det som
fattades mig."
Valéry är en uppriktig som misstror
bekännelser. En logiker, fascinerad av metoden
och — djupt övertygad om slumpens stora
roll.
Han är också en konservativ som ständigt
ser framåt mot nya upptäckter inom kemien,
fysiken, psykologien som kan komma att
förändra människans uppfattning om sig själv.
Han kan tänka sig att det kan komma en tid
när det "som har varit blygsel, skam,
beklagande, samvetskval etc. hos människan av igår
och idag skall bli reducerat till reflexerna hos
rudiment". Men han är full av misstro mot alla
konstnärliga moderiktningar och betecknar det
ständigt nya i ismernas värld som "ett av dessa
eggande gifter som slutar med att vara
oum-bärligare än all näring och vilka, när de väl en
gång är herrar över oss, tvingar oss att ständigt
öka dosen tills den blir livsfarlig". Men om
detta innebär någon verklig motsägelse (vilket
kanske inte är så säkert), så har Valéry på ett
beundransvärt sätt löst upp den genom att säga
att "det bästa i det nya är det som svarar mot
en gammal önskan".
Romantik är denne subtile poet främmande
på nästan alla punkter. Man bör kanske inte ta
honom alltför bokstavligt på orden när han
försäkrar, att ett verks förmåga att överleva inte
beror på detta verk självt utan på att andra tar
hand om det eller på yttre omständigheter, men
å andra sidan visar han tillräckligt ofta och
med tillräckligt äkta tonfall en sådan
illusionsfrihet med avseende på eftervärldens intresse
för hans egna verk, att han förbryllar. Lika
övertygande — och lika förbryllande — verkar
hans anspråkslöshet beträffande så att säga
hans egen andel i det som han har gjort. Han
är övertygad om att "anden söker utan att
veta det och finner utan att vilja det", att
originalitet är en fråga om att kunna smälta.
(Plagiator blir alltså den hos vilken man känner
igen andras "bitar" osmälta.) Och att våra
idéer liksom våra smärtor på en gång är våra
egna och något främmande.
Utan tvivel har Valéry en ärelystnad vid
sidan av vilken den vanliga förefaller barnslig.
När han säger att "för att älska äran måste man
ha en hög uppfattning om människorna, man
måste tro på dem", så menar han det också.
Men bakom "äran" finns en större ambition:
"De stora andarna tror på att det som de tror
på gör dem större." Detta att "tro på det som
växer", att anse dem som stora som har visat
oss "möjligheten av det omöjliga", det är
Valérys liksom Ekelunds inre linje.
Ju mera man studerar Valérys aforismer dess
mindre fåfäng finner man honom. Men om han
kan sägas vara ovanligt likgiltig för andras
uppfattning om honom, om han inte vill "behaga
andra", så vill han säkert "behaga sig själv",
vilket i hans definition betyder att vara
högmodig. Men detta höga mod, som är fåfängans
motsats, är det som vi alla borde äga, det är
att "vara vän med sig själv", för att tala med
Ekelund. Och det egendomliga med denna
högmodiga människa är att han knappast kan
sägas ha en hög tanke om sig själv.
Mot en aforism som följande: "En människa,
som aldrig har känt sig frestad att göra sig
till gudarnas like, är mindre än en människa",
står denna:
Det är inte av ödmjukhet som man måste anse sig
ringa, det är av klokhet och kunskap. Och man skall
inte tro på sin personlighet, på Sig, sin betydelse;
inte anse sig för ett verk, signerat av naturen och
speciellt tillägnat sig självt —■ av Skaparen ■— främst
därför att man inte får förstora väsendena, att man
måste tro det minsta möjliga, inte skänka sin tilltro
till annat än den och det som förtjänar den. — Men
också därför att man måste vara exakt.
Ju mera förtrogen man blir med hans
reflexioner dess mera osäker blir man också
på vilken tanke han hyser om sig själv. Ena
gången är man övertygad om att han verkligen
647
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
