Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Knut Jaensson: Valérys aforismer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT JAENSSON
en filosof det är att återvända från det
förtrogna till det ovanliga och i det ovanliga bjuda
verkligheten spetsen." Jämsides med den
tillnyktrande och besinnande inverkan som hans
reflexioner utövar framträder en annan, en
stimulerande: vi lockas mot det okända. Valérys
aforismer har på ett frappant sätt en dubbel
uppgift: att på en gång få oss att inse vår
ringhet och vår möjlighet.
På samma sätt upplöser han vår
föreställning om stabiliteten hos moralen och
personlighetsbegreppet och visar samtidigt
möjligheten av en hög moralisk finess och av en starkt
särpräglad personlighet. Det mest fruktbärande
hos Valéry blir kanske just den förening av
anspråkslöshet och hög strävan som väl alltid
varit kärnan i all vishet. Mot en aforism som
denna: "Om en varelse inte kunde leva ett annat
liv än sitt eget, skulle han inte kunna leva sitt
eget. Ty hans eget består inte av annat än en
oändlig mängd tillfälligheter av vilka var och
en kan tillhöra ett annat liv" står bejakandet av
den djupa tanken och den djupa känslan, som
hela den omgivande världen är fientlig emot
och vill förgöra, och man misstar sig inte på
lidelsen och den personliga tonen i den
deklaration som följer: "den egendomliga förmågan
att göra vissa för livet likgiltiga saker med en
omsorg, ett raseri, en envishet — som om livet
berodde därpå... det är det som vi kallar: att
leva".
Liksom (i hans berömda liknelse) det
oändliga arbete som är nedlagt på en oerhört
genomarbetad dikt faller över läsaren med den
plötsliga kraften av stenar som länge släpats uppför
en höjd, så träffas läsaren av hans aforismer
plötsligt av den samlade kraften av ett helt livs
meditationer, och det kommer säkert att dröja
länge innan allt vad de innehåller har hunnit
bli upptäckt, smält och assimilerat. Kanske
kommer det då också att visa sig, att det arbete
i det fördolda som själva tiden och
erfarenheten så att säga har utfört för hans räkning
i hans aforismer var mera produktivt än den
finslipning på vilken han själv lade ned så stor
möda i sina dikter.
Med all sin skärpa har Valéry en skygghet
för det definitiva som gör att han kanske oftare
ställer frågor än ger svar. Men skillnaden
mellan filosofen och hans kokerska består ju, som
han säger, framför allt i att hon vanligtvis
inte ställer universella frågor, för vad svaren
beträffar så "finns det olyckligtvis hos varje
filosof ett ’mauvais génie’ som svarar och
svarar på allt". Han hävdar också att
filosofens fråga, "när den väl har berövats sina
högtidliga och stränga former, alltid är
barnslig: den som frågar utan nödvändighet är ett
barn".
Över Valérys aforistiska frågeställningar vilar
det något både av det okonventionella och det
förutsättningslöst vetgiriga hos barnet och han
har förvisso mycket av den djärvhet och
oförvillade klarsyn som gjorde att barnet i
Andersens saga ensam förklarade kejsaren för naken.
Men han har också åldringens visa resignation:
Ängeln gav mig en bok och sade till mig: "Denna
bok innehåller allt vad du kan önska att veta". Och
han försvann.
Och jag öppnade boken som var måttligt tjock. Den
var skriven i en okänd skrift. De lärda hade översatt
den, men var och en gav en version av den, som var
helt olik de andras. Och de hade olika uppfattning
till och med om läsarten. De var varken överens om
det höga eller det låga, varken om början eller slutet.
Mot slutet av denna vision tycktes det mig att
boken upplöstes och förenades med den värld, som
omger oss.
652
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
