Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Stig Ahlgren: Kulturredaktören
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KULTURREDAKTÖREN
kulturellt och politiskt oväckta befolkningsskikt.
Dessutom kan man aldrig komma från att
kulturreportaget genom koncentration i stil och
upplysningar, genom blixtutblickar och
anspelningar i förbigående, genom s. k. lärda ord,
som lika förbålt är lärda om de översättas
så att ingen känner igen dem, och genom att
böcker anmäls, som den medellöse med lite tur
kan få låna på stadsbiblioteket om tre år,
förutsätter både en viss intellektuell och viss
ekonomisk standard hos läsarna. Det är viktigare
för en tidning att kultursidan inte förverkar
förtroendet hos sin lilla givna läsekrets än att
nya intressenter värvas, vilka annars hör till
förbibläddrarnas manstarka legion.1
Berättigad är däremot, om vi går med på
att "kulturen" kan försvaras i princip, den
kritik som emellanåt riktas mot traditionsenliga
brister i utredigeringen av kulturmaterialet,
oförmågan att sätta den journalistiska pricken
över det kulturella i’et, den seriösa
presentationen, omständligheten, de stelbenta rubrikerna,
de oasfria textöknarna, allt detta som gör att
det över varje artikel, hur betydelselös den än
är, tycks stå skrivet eller hugget i sten: jag ska
en gång stå i bok! Det råder ofta, rådde framför
allt tidigare, en diskret begravningsstämning
på kulturkyrkogården, och det som begravdes
var kulturintresset, med kulturredaktören på
en gång som officiant och närmast sörjande.
Åter ett skäl varför kritikern kommit att
känna sig hemlös i tillvaron. Han tillhör en art
av hybrider som varken är journalister eller
"riktiga" författare. Men även här har noterats
förändringar, som daterar sig från de sista åren.
När notisspalterna med förlagsnyheter, litte-
1 När man diskuterar vad som ska läggas i kravet
"skriv populärt!" är det skäl att ha i minnet några
ord av Sinclair Lewis, som i någon mån äger
tillämpning även på svenska förhållanden: "Nu när vi
kommit halvvägs in i 1900-talet vet en fjärdedel av
Amerika allt om hur det går till att dela en atom,
men de andra tre fjärdedelarna har ännu inte hört
att det funnits en person som heter Darwin". Klyftan
mellan dessa två grupper är lättare att överbrygga i
en bok än i en tidningsartikel.
rärt ön dit, kortbrev från författarfronten,
snapshots, gissningar och skvaller först dök upp,
beklagade sig en och annan litteraturbyråkrat
över dessa eftergifter åt vulgärjournalistiken.
Och naturligtvis måste stilen hållas. Det
utbredda missnöjet med kurialprosan i
ämbetsverken har bemötts från sakkunnigt håll.
Meningen är ju inte heller att förorda t. ex.
pigga författarnekrologer. Det vore lika
opassande som slagfärdiga dödsannonser. Men å
andra sidan har svensken en olycksalig
benägenhet att ta på sig sin allra finaste
lik-bjudarmin, när han ska vara litterär och djup.1
Ur den synpunkten är den nya
kulturredigeringen — i de tidningar där den slagit
genom — en avgjord vinst. De tyngre ledarna
finns alltfort kvar. De spelar artilleriets roll,
när en segt försvarad fästning ska stormas och
heliga ting är på tapeten, som studentexamen
och Guds existens. Men ledarstick och
petit-notiser arbetar som spanings- och
sprängämnespatruller, de ska ställa till oreda i fiendens
bevakningstjänst och locka honom att röja de
svaga punkterna. Däremot har jag ingen
kolartro på korta kulturartiklar. Den intresserade
vill ha något att försjunka i. Tidskrifter av
typen Det Bästa och Allt har lärt en ganska
bred läsekrets att följa ett flersidigt referat av
t. ex. en vetenskaplig forskningsbragd.
En ny skola av yngre skribenter har
utexperimenterat en stil som avsevärt skiljer sig
från föregångarnas akademiskt retoriska,
prydligt essayistiska eller katedermässigt
populariserande. Det har gått upp för de litterära
pennorna att det är en exempellös förmån (ingen
annan press i världen offrar så mycket
utrymme på kulturspörsmål som den svenska)
att få kämpa med nyheterna om en plats i solen
och välja varje ord så att reportagejournalisten
inte bara besegras utan också rycker av sig
1 Är det rätt att säga svensken? Att ha tråkigt är
överallt tecken på god uppfostran. Drottningen av
Navarra talar på något ställe om "l’ennui commun à
toute créature bien-née".
655
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
