Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Stig Ahlgren: Kulturredaktören
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KULTURREDAKTÖREN
dåren binda sig vid de stora linjerna i
tidningens politik. Kläderna gör mannen och
tidningen skribenten.
Det finns fula och vackra ord. ord laddade
med good-will och ord som är bomber med
smuts. Ett fult ord är t. ex. politik. Det hjälper
inte att försöka dölja det. Laval misslyckades
med sin vita kravatt! Ett vackert ord är
däremot kultur. En sammanslutning som kallade
sig för "Solna kulturella förening" med en
styrelse bestående av en skräddare, en
renhållningsarbetare och en musiker använde kultur
som skylt för dans och spritförtäring och
åtalades. Kulturskylten är ingen upptäckt med
ensamrätt för Solna. Den frireligiöse
redaktionssekreteraren, som spikade fast att en
tidning med kulturredaktör var dömd att förlisa,
blev sedermera desavuerad av sin chefredaktör.
Naturligtvis skulle kulturen ha sitt! Den
fientliga inställningen gällde "tistelkulturen", som
oblygt propagerar för film, teater, realistisk
litteratur, dans och spritförtäring. De "verkliga
kulturvärdena", med tyngdpunkt på rapporter
från missionsfälten, skulle ägnas all den
uppmärksamhet som tillkommer en sann och
varmhjärtad kulturtjänst.
Om detta är bara att säga, att den som driver
en tidning naturligtvis befinner sig i sin fulla
rätt att själv avgöra vad som menas med kultur
och att därvid ta publikintresset med i
kalkylen. Att envist framhärda i det inopportuna,
som saknar varje massbasis, varje gensvar
hos tidningens läsekrets, är lika vackert som
meningslöst. En tidnings plattform bärs upp
av ett arbetskollektiv och ett intressekollektiv.
Det är ett lika allvarlig fiasko att behöva lägga
ned en tidning för att den skötts orealistiskt
som att utan strid göra avkall på
startprogrammet i avsikt att nå ut till allt större massor.
Samma lagar gäller för kulturavdelningen,
ehuru handlingsfriheten är större för denna
tidning i tidningen, som vänder sig till den
andligt rörligare delen av läsekretsen. Det är
rentav omoraliskt att för sin förkunnelses
renhets skull eller av förälskelse i egna
formuleringar, en vanlig författarkrämpa, uppge
försöket att utbreda tron på det man anser rätt och
riktigt. Många riddare som ifört sig Bayards
hjälm fäster mer avseende vid den skulpturala
gesten än vid det fruktbärande resultatet. Om
inte förhållandet mellan honom och tidningen
ska avbrytas måste kulturmedarbetaren finna
en modus scribendi, som innefattar visserligen
ett minimum av kompromisser åt två håll: han
har att ta hänsyn till tidningen som
nyhetsorgan och till tidningen som opinionsbildare.
Därmed återanknytes till frågan om frihetens
praktiska tillämpning. Den kan inte lösas med
ett publikknipande svärdshugg eller genom
hissande av röda vimplar.
Det har redan sagts att när en skribent blir
bunden eller fri i övervägande grad är en
talang- och karaktärsfråga. Där den ene lyckas
utnyttja situationen och får en Fågel Fenix att
lyfta ur smågrälens sura bränder, blir den
andre, som inte behöver sakna den goda viljan,
hängfärdig och förlorar lusten att hävda sig
och bevaka sina intressen. Och var och en blir
väl salig på sin fason, eller osalig; man drar
konsekvenserna av sitt temperament, sina
förhoppningar och farhågor, eller drar inga
konsekvenser alls utan identifierar sig passivt med
den iråkade situationen. Man rycker på axlarna
och då faller huvudet av. Det sitter ibland så
där löst! Man har också att göra med folk som
äger den nödiga påhittigheten när det gäller att
rationalisera sitt handlingssätt. A, som är
rabulist, förkunnar att man inte får tänka på
pressvecken när man ska ut och slåss för sina ideal.
B, som har sina ideal förlagda till pressvecken,
skulle känna sig som en förrädare mot det bästa
inom sig, om han förlorade gentlemannasnittet.
Enligt C är det verklighetsfrämmande att
förvara andens verktyg på sammetsbädd under
glaskupa. Men D, som är ännu duktigare i att
rationalisera, behöver inte ha fel när han med
3 BLM ms viii
657
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
