Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Walter Dickson: Lyrikern och den vanliga verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER DICKSON
LYRIKERN OCH DEN VANLIGA
VERKLIGHETEN
En lyriker i gängse mening intresserar sig
för ordet som en pincett att gripa in i de finaste
personliga stämningarna med. Vanligt
språkbruk kommer för honom att framstå som
förenklat i jämförelse med upplevelsernas
ständiga skiftning. Medvetet eller omedvetet följer
han Heraklits, Den vise från Efesos, ord att
man aldrig två gånger stiger ned i samma flod,
att livet är en evig växling från ögonblick till
ögonblick. Det konventionella ordvalet och
fraseringen med sina färdiga bitar och block
framstår vanligen för det rörliga
lyrikertemperamentet som en vanemekanisering som
förintar upplevelsernas finaste blomning och doft.
Från denna synpunkt sett intar lyrikern en
ständig plats i revolutionärernas krets. Men hans
sökande efter det nya och oförbrukade har
specialiserats till ett estetiskt-stilistiskt
experimenterande, där själva den originella nyansen,
den flyende personliga skiftningen blivit det
enda målet. Delvis sammanhänger detta just
med den fullkomliga underskattning av de
språkets färdiga block som vi nyss pekade på,
den sociala sammanlevnadens språk och
därmed också med de strävanden som detta
engagerar sig i. Jag tror att det mest givande sättet
att väcka lyrikerns intresse för de sociala
frågorna är att visa på en formellt språklig väg
till dessa marker. Vi kan inte endast kasta fram
en appell: lyriker känn tidens krav — engagera
dig i den sociala kampen! Lyrikern är en vars
egenart kräver en särskild förståelse. Han
lyssnar hellre inåt sig själv och sitt instrument än
lånar sitt öra åt aldrig så ljudliga tillrop
utifrån.
Lyrikern har tiderna igenom upptagit orden
efter en viss estetisk avståndsbedömning. Esaias
Tegnér d. y. har rätt när han talar om det
poetiska avståndet. På hans tid var "stavkarl"
för tiggare och "ånghäst" för "lokomotiv"
poetiskt färgade ord. Den vardagsverklighet
man stod mitt uppe i hade ingen som helst
poetisk kraft. Poetiskt uttryck var någon sorts
söndagsgåbortkostym som man maskerade den
påtagligaste verkligheten i. Att dikta var att
leka sig bort från de knäppkängor som de
materiella omsorgerna höll en fast i. Sedan dess har
vi upplevt ett skede som med förkärlek
placerade vardagskängor och blåställ på versraderna.
Ända från realismens genombrott på 80-talet
har verklighetsglosan fått en ny poetisk valör.
In i modernaste tid har vardagsattributen
bevarat denna poetiska kraft. Cement-, plåt- och
järnbalksdikten är en art av denna poetisering
av en verklighet som forna tiders poeter så fort
som möjligt trollade bort i azur och kristall.
Hur förhåller det sig med denna realistiska
ordladdning? Betyder den att diktaren fått
verklig kontakt med det sociala fält där dessa
rekvisita hör hemma? Knappast. En
helom-vändning kan vi tala om, en omkoppling av
det poetiska kraftfältet. Men poetisk avstånds-
662
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
