Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Dorothy Canfield Fisher: Brev från Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÄN AMERIKA
Men innan jag nämner dem, vill jag gärna
påminna om en sak, nämligen att det av
Mark Twains rika produktion endast är
pojk-historierna "Huckleberry Finn" och "Tom
Sawyer" som ännu lever, inte bara i
författarens hemland utan på många språk över
hela världen. Mark Twain var humorist. Det
har antagits att "Tom Sawyer" och
"Huckleberry Finn" fortsatte att leva som de gör inte
därför att de så slående verklighetstroget
porträtterar pojken-människan, utan därför att de
är roliga. Inte förrän den moderna psykologien
(olika skolor stämmer överens på denna punkt)
visade vilken enorm och avgörande betydelse
barndomsupplevelserna har för en persons
vuxna liv fick man en förklaring på livskraften
hos Mark Twains och Dickens’ och andra
författares barndomsskildringar. Men fastän
psykologerna hade börjat inse denna förklaring
dröjde det länge innan den nådde fram till de
skapande konstnärerna. Företrädarna för den
gren av den moderna psykologien som ägnar
sig åt att söka förstå barns uppförande
utvecklade i allvarliga böcker den nya teorien att en
ung man på tjugufem år är lycklig och
tillfredsställd eller olycklig och besviken i sitt
sexuella liv beroende på vad han upplevde vid
fem, tio, fjorton års ålder. Föräldrar, som ju
hade sina särskilda, angelägna orsaker att vara
intresserade av att förstå barn, accepterade
doktrinen och gjorde sitt bästa för att på ett
intelligent sätt handla därefter. Men
skönlitteraturen sackade efter. Amerikanska
romanförfattare koncentrerade sig fortfarande på
kärlekshistorier såsom kvintessensen av
mänskligt liv och gjorde knappast några försök att
allvarligt och djupgående lägga fram
kärlekslivets rötter i barndomsupplevelserna. Mycket
få allvarliga, skickliga och av kritiken aktade
författare ställde barnet i centrum för sitt
författarskap. Böcker om pojkar och flickor
betraktades fortfarande traditionellt som
litteratur för barn och skrevs därefter.
Denna lucka mellan romanförfattarna och
den vidgade kunskapen om människans
psykologi börjar nu fyllas. Under de senaste åren har
några av våra mest kända författare jämte en
rad andra goda författare som ännu är nya
för publiken skildrat barn i sina böcker, inte
med ytlig glättighet och inte heller
sentimentalt, utan inträngande, precis som om barnen
vore mänskliga varelser med individuella
människors värdighet, tragiskhet, makt och
betydelse.
Jag nämner först "The Cradle Will Fall" av
Stephen Seley, inte därför att den är den
märkligaste av dessa romaner om barn utan
därför att den ligger närmast en litterär
konvention som vi redan är förtrogna med. Vi har
läst många andra moderna "stream of
con-sciousness"-romaner, från Proust till Dorothy
Richardsons oändliga katalogisering av
sinnesförnimmelser och reaktioner. "The Cradle Will
Fall" skiljer sig emellertid från sådana böcker
därigenom att författaren för oss in i
associationsströmmen inom en liten pojkes
personlighet, en liten överspänd judisk pojke med starkt
känsloliv. Där finns ingen intrig, ingen
handling (bortsett från att hans älskade moder dör
i slutet), ingen karaktärsutveckling under yttre
händelsers omdanande tryck, vilket allt
utmärker de övriga romanerna i denna grupp. Vi
är tillsammans med honom en tid, ser exakt
vad som försiggår inuti hans huvud, och när
vi sedan lämnar honom, har vi nya insikter om
barndomen inuti våra egna huvuden.
Den kanske mest frappanta och dramatiska
romanen i denna grupp är "Poor Child" av
Änne Parrish. Skandinaviska läsare känner
troligen till denna begåvade författarinnas
namn och verk. Det ämne hon har gjort till
sitt speciella är den "förtjusande" kvinnan,
som är vacker, älskvärd, mild och behaglig på
ytan men i själva verket en tigeraktigt grym
egoist. Och är det ostraffat. Hon blir aldrig
671
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
