Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
kamrat och en väns hämnare, en annan, den
benhårde majoren, som ordningens
upprätt-hållare och ett föredöme för sin förvekligade
son. Men de flesta följer med på ruskigheten
därför att de inte vågar visa sig annorlunda,
skilja sig från mängden. Och de få som
protesterar gör det utan kraft, utan verklig insats,
intalande sig att de ju ändå är för få ...
Allegorien ligger ju alldeles klar, boken kom ut
1940. Den är i romanen genomförd med
osedvanlig stringens utan att därför skildringen blir
schematiskt steril. Filmen kan ju inte bli lika
detaljerad som boken och framför allt inte
ackumulera spänningen lika metodiskt före
urladdningen. Den kräver ett snabbare, mera
handlingsmättat skeende. Men den förtjänar
ändå att kallas en mönstergill överflyttning av
starkt gripande verkan. Den har bevarat bokens
enkla, rena linjer, dess knappa realism som
kommer berättelsen att framstå med
dokumentarisk äkthet. Inte ett ögonblick faller den för
frestelsen att breda på några knivblad Vilda
Västern-romantik på det hårda brödet. Som
regiprestation hör "Möte vid Ox-oket" till
Well-mans och den amerikanska filmens stilrenaste
skapelser, och den är dessutom påfallande
väl-spelad över hela linjen. Georg Svensson
Himmelrikets nycklar. John M. Ståhl. Fox.
"Himmelrikets nycklar" är en utförlig och
gedigen räcka illustrationer till Cronins roman,
och huvudrollsinnehavaren, den nye aktören
Gregory Peck — som förfogar över ett
finskuret intellektuellt ansikte — ger en trovärdig
framställning av Cronins hjälte, den katolske
kinamissionären, den trogne och tillbakadragne
arbetaren i vingården. Men filmen är ändå
inget annat än ett tomt bländverk, överfullt av
banala stämningar, utan bärkraft och utan
inspiration. Det är en av dessa alltför många
filmer från Hollywood, där religionen
realiseras ut till vrakpris, där kristendomen får
braskande reklam som en bekväm och
behändig livsstil, som kan rekommenderas alla pinade
moderna människor. Produktionen av dessa
ytliga religiösa filmer förefaller vara en
tendens i Hollywood, och det finns all anledning
att se upp med den. I "Himmelrikets nycklar"
bearbetas publiken med i stort sett samma
medel som används i "Vandra min väg": de
katolska prästerna framställs som utomordent-
ligt mänskliga figurer, som gärna baktalar
varandra och inte spottar i glaset — här liksom
i "Vandra min väg" är i rätta stunden en
publikfriande skåpsupningsscen med
prästerskapet som agerande inlagd, och den förfelar
inte sin verkan på publiken.
John M. Ståhl har regisserat — han är en
hollywoodherre, som gjort sig känd för sin
mycket osäkra smak. Den kinesiska atmosfären
är väl fångad — den verkar äktare här än i de
flesta kinafilmer man sett, den elogen ger man
gärna filmen. I det vackra landskapet och den
dekorativa kinesiska miljön rör sig en samling
välmenande européer och visa kineser, ganska
blodfattiga alla, och man omfattar dem med en
slags loj sympati. Jan Olof Olssön
Gäst i huset (Guest in the House). Regi: John
Brahm. Produktion: Hunt Stromberg.
United Artists.
De som gjort den här filmen befinner sig inte
på konstens tinnar, inte heller besväras de av
någon överdriven bildning och smaksäkerhet.
Däruti liknar de flertalet av sina svenska
kolleger. Men i motsats till de senare (fortfarande
flertalet) har de lyckats utvinna något
värdefullt ur sin begränsning. Bristen på kultur har
skyddat dem från frestelsen att snobba med
en elegant yta och från det ihåligt pretentiösa.
Själva den konstnärliga aningslösheten har
utgjort förutsättningen för ett ohämmat
dramatiskt skapande, ett friskt berättande som
visserligen ogenerat vältrar sig i melodramatik och
oväsentlig trivialitet men som lika ofta noterar
fullträffar och överraskar genom sin
psykologiska fördomsfrihet. Inte till innehåll men
väl till typ erinrar "Gäst i huset" snarast om
"Vandra min väg". De är bägge frukter av ett
i bästa mening naivt filmberättande som har
långt kvar till konstnärlig fulländning men som
ändå bär ett frö till något större inom sig.
Liksom den moderna amerikanska litteraturen
förbereddes av en tekniskt ofta primitiv naturalism
med störande inslag av tendens och
moralisering kan mycket väl en livskraftig, särpräglat
amerikansk filmkonst småningom komma att
uppstå ur filmer av denna regellösa,
mångordiga men uppriktiga och spontana typ.
"Gäst i huset" återger ett ur filmatisk
synpunkt "svårt" förlopp. Ett muntert, lyckligt
hem förgiftas av en hysterika, en mental in-
692
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
