Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
vägen, närmare sanningen än vi. Avsteget var
då så obetydligt att man lätt hade kunnat vända
om, men nu har felvinkeln och avståndet blivit
så oändliga att det är fåfängt att få syn på
utgångspunkten. Vår generation är därför mer
skuldlös än de tidigare — en på något sätt
fascinerande tanke.
Inte öppnar sig Kafka genom ett pedantiskt
uttolkande av yttre detaljer. Men om man noga
avlyssnar klanger, nyanser och stämningstoner
(här fint tillvaratagna av två lyriker) kan man
närma sig de erfarenheter, varpå hans barocka,
aparta symboler bygger. De bekymrade tonfall
och den pedantiska noggrannhet med vilka det
utsiktslösa forskandet skildras, ger till exempel
ett starkt intryck av det intellektuella begärets
oerhörda intensitet — ett begär för vilket allt
annat måste vika — liksom det också
frambesvär en vision av genomlupna tidsåldrars
orimliga tankemödor. Det meningslösa, som
Kafka alltid älskar att fördjupa sig i — ty
genom ingenting kommer man närmare det
sannolika än genom det till synes
meningslösa — tar till exempel gestalt i de orimliga
och pratsamma lufthundarna, svävande i
rymden. (Skalder och kulturpersonligheter?) Men
förvirringens verkliga motsats är musiken,
vilken omger hundarnas värld som ett osynligt
element. Musiken kunde lika gärna kallas rytm
eller dans eller lagbundenhet eller intellektuell
åskådning eller salighet. Den sanningssökande
hunden upplever musiken en gång i sin
barndom. Under senare år når han en gång fram
till den genom frivillig hunger — en symbol
för det fullständiga asketiska avståendet från
jordisk kärlekslycka till förmån för uppgiften,
som var aktuellt i Kafkas liv liksom i
Kierke-gaards. Kristendomens frälsande verklighet
synes här snudda vid diktarens medvetande.
Musiken skildras som förfärlig och sublim,
elementär i sin styrka och skräckinjagande —
något helt och hållet ojämförligt, annorlunda.
Om det är riktigt, som Brod antar, att "Den
sanningssökande hunden" var det sista Kafka
skrev, så är det av intresse att notera att hans
sist utformade mening rörde sig om friheten.
Den sanningssökande hunden kommer
nämligen till insikt om att hans forskningsbegär
i grunden är en instinkt för friheten. "Friheten!
Visserligen är friheten, sådan den idag är
möjlig, en ömklig planta. Men ändå frihet, ändå
en tillgång. —"
Den vinglätta, vingstarka frihetens
förutsättning av stentyngd har Kafka skildrat så djupt
att han har rätt att använda ordet — frihet.
Margit Abenius
Fall och öde
Charles Jackson: Förspillda dagar.
Översättning av Gösta Olzon. Norstedts
1945. 9:—.
Romanlitteraturen vimlar av
alkoholistporträtt, de flesta i tämligen löslig
skräckförstoring, föraktförminskning eller
sentimentali-tetspåstrykning, många insatta som mer eller
mindre melodramatiska färgfläckar i den
moraliskt indignerades mörka hötorgstavla. Även
psykologen och sociologen har haft anledning
att yttra sig om alkoholistens problem, men
det säger sig självt att de öden som de med sin
kasuistik benar upp till mer eller mindre
prydligt hopplösa fall ser ut på ett helt annat sätt
inifrån. Det märkliga med den amerikanske
debutanten Charles Jacksons "Förspillda dagar"
är att den skildrar alkoholisten med en inlevelse
som man skulle vilja kalla självbiografisk och
med en objektivitet, som åtminstone är i släkt
med vetenskapens.
Huvudpersonen i Jacksons bok, Don Birnam,
är framskriden periodsupare vid trettiotre års
ålder; enligt sin egen och tydligen också
författarens mening är han till femtio procent ett
typiskt fall och till femtio procent ett speciellt
öde. Han är inte ett samhällets utan ett
familjens olycksbarn och har egentligen mycket litet
att skylla på. Han vårdas, när så behövs, på det
mest kärleksfulla och möjligast taktfulla sätt
av sin något yngre bror och en kvinna som
trots allt hänger fast vid honom. Den
miljöskada han i unga år kan ha fått genom faderns
avvikande från hemmet (och som möjligen kan
ha något att göra med vissa homosexuella
tendenser hos honom) har i varje fall inte haft
någon ödeläggande effekt på brodern, och inte
heller tycks det föreligga någon ärftlig
belastning. Desto oförklarligare ter sig hans öde för
honom själv, allra helst som han är en
intelligent man som behärskar den gängse
psykiatriens klaviatur och förklaringsförsök. Han
erkänner gärna deras begränsade riktighet men
utnyttjar dem framför allt som pjäser i det ego-
706
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
