- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIV. 1945 /
708

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BOKRECENSIONER

också göra en och annan intressant psykologisk
iakttagelse. Indierna, berättar hon, kan vara
översvallande vänliga och intresserade av
tankeutbyte med européer, men plötsligt grips de av
en förfärlig trötthet och faller ihop som tomma
säckar. Européerna måste ha något i sitt väsen,
något vasst och hårt kanske, som fullständigt
mattar ut indierna. Några hinduer bekände
också för författarinnan att de fick samvetskval
och ångest genom blotta närvaron av en europé.
Elsebeth Juncker, som visserligen är välvillig,
har höga tankar om den indiska befolkningens
dygd och fromhet, som gör dem immuna mot
ekonomiska frestelser. "Ja, vi är hinduer",
säger den lille stationsföreståndaren i en
ler-stad, "och vi har den tron, att var människa
ska tjäna sina medmänniskor, inte leva för sig
själv. Det lär vi i naturen, där allting ger. Solen
ger värme, trädet ger skugga och frukt, kon
mjölk, fåret ull och så vidare. Vi dödar inte
något väsen, som är skapat av Gud, och därför
äter vi inte kött. Vi hedrar och beskyddar kon,
ty kon är som en moder för oss, den ger oss
mjölk, oxen plöjer vår åker, och dess gödsel
har en läkande inverkan på sår. Varför skulle
vi döda dem? Ingen slår ändå ihjäl sin gamle

trogne tjänare. Is it right or isn’t it?"

*



Glimten av Indien djupnar i Christine
Westons "Indigo". Om författarinnan, engelska
till börden, vet anmälaren inte mer än vad
inledaren, Österling, berättar, men hennes klara
intellekt och påfallande känslighet gör från
början intryck. Indigo, färgämnet, bereds på
den lilla fabrik i en indisk småstad som är
berättelsens centrum, men namnet ger ju vidare
associationer till indiskt liv överhuvud. Ty
Indien, det fruktsamma, torterade, sagolika och
heliga landet med lagrade kulturer och skarpa
moderna rasmotsättningar, är bokens verkliga
huvudperson. Christine Weston måste ha en
grundlig förtrogenhet med sitt ämne. Hon
uppfattar betydligt mer av det ödesdigert
förbrännande i den indiska naturen än den
optimistiska danskan — hettan då nerverna ligger
slaka som våta bågsträngar och sinnet blir
ödsligt och tomt, de eländiga massorna som
väller fram och nätt och jämnt orkar läppja
på livet, det instängda feminina klirret och
kvittret i förvekligad mollton i purdhan, kvinno-

församlingen. "De lever bara för detta — för
sina mörka, obegripliga män och sina
frukt-liknande barn, för denna tysta, suddiga
tillvaro ...", tänker den unga engelskan Bertie
med gråten i halsen under ett besök i purdhan.
"Det tycktes inte finnas någon undanflykt från
landets fruktsamhet", heter det i en annan scen,
en kväll då grodorna kväker, "ingen skreva
som inte rymde ett kväkande tryne, ett stirrande
öga, en hoprullad reptil eller ett knippe fjäder
som kvillrade av lust." Men författarinnan kan
också måla glimtar av bergens och
skogarnas urtidsskönhet och av "kodammets heliga
timme" på eftermiddagen, då allt är frid och
fyllnad.

Detta rika natursinne och skönhetssinne är
författarinnans styrka. Naturen finns med i
varje kapitel som ett ackompanjemang till
gamla och unga sinnen i deras betydelsefulla
ögonblick. "Indigo" är kanske ett grand för
utförlig och offrar ibland åt reportaget, men på
det hela taget har den en livlig, eggande rytm
och sinne för det stolta och upphöjda i livet.
På ett naturligt sätt växer romanens handling
och karaktärer upp ur mark och
rasförutsättningar. Det är på de sistnämnda som
författarinnan bygger sin psykologi, som kanske
inte går så djupt men som inte heller kan
kallas banal. Madame de Saint Remy, en fransk
änkefru och affärskvinna, sköter med
outtröttlig energi och vitalitet sin indigofabrik som
trots alla ansträngningar går mot ruin. Hon är
intelligent men på ett trångt, subjektivt sätt,
en tyrann utan försonande storhet. Sina vackra
barn, Gisèle och Jacques, älskar hon som en
tigrinna och håller dem i hård katolsk tuktan.
Gisèle blir sin mors dotter och begraver sin
skönhet i ett belgiskt kloster, men Jacques, den
rikt utrustade unge sonen, gör sig fri från tron,
dock utan att bli riktigt fri invärtes. Vackert
skildras hans fina gossvänskap med den
jämnårige indiern Hardyal, en fulländad
representant för sin ras. I förhållandet mellan de två
kommer fransmannen att betecka den
nedåtgående kurvan. Jacques är angripen av "den
europeiska rötan", hans krafter ligger i strid
med varandra, han saknar djärvhet nog att
lotsa sin och Berties kärlek genom
bränningarna. Hardyal däremot, med sin rot i en
kultur som har vördat livet mer än förintelsen,
har en betydligt segare hållfasthet i stormarna.
Visserligen blir han genom en grym slump för

708

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1945/0724.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free