Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
Man finner i "Claudius" vissa egenskaper som
annars oftare träder fram i etsningarna och
teckningarna, de på gränsen till karikatyren
expressiva och så ytterst märkvärdiga
fysionomierna, fasthållandet av en egenartad
stämning, som på modernt språk brukar kallas
surrealism. Som vision biter sig den stora
duken för alltid fast i medvetandet hos den
som en gång sett den, men i motsats till vad
som ofta är fallet med det visionära och aparta
blir scenen inte påträngande och tröttande när
man betraktar den ofta. Rembrandt ägde i all
sin expressionism en förunderlig behärskning
som man inte kan beteckna som anmat än takt.
Som måleri är tavlan lika otrolig. Den har trots
frånvaron av starka färgeffekter en så stark
lyskraft att om man ser den en mulen dag innan
ljuset tänts i salen så tror man att den ensam på
sin vägg är belyst från någon hemlig ljuskälla.
Är denna Rembrandt en solitär, som kan
vara värd en vallfärd från alla världens hörn,
så utgör den franska 1700-talssamlingen som
helhet en liknande attraktion. Ett par
framstående 1600-talsverk, Poussins vackra "Bacchus
och Erigone" med dess venetianska återglans
(Poussin är dock ännu starkare företrädd bland
teckningarna!) och La Tours helige
Hiero-nymus, bildar upptakten. Skall man välja bland
rikedomen så dras man ovillkorligen till
Chardin ; man får nog gå till Frankrike för att finna
en motsvarande högklassig kollektion. Bredvid
Chardins stoffmåleri och kräsna färgharmonier
verkar t. o. m. Roslins hertiginna de
Neubourg-Cromière en aning billig, och Boucher blir
rena uppkomlingen, trots att han är
magnifikt representerad. "Venus’ triumf" är också
Bouchers triumf, högre har han aldrig nått,
det är rokokons sinnesberusande festpolonäs
som här spelar upp. Hellre än Bouchers
herde-scener väljer jag de två utsökta små Lancret,
som gör god tj änst som ersättare för Watteau,
fint representerad i teckningssamlingen. Många
briljanta porträtt hänger i denna sal, och bland
dem är jag särskilt svag för Pesnes porträtt av
fröken Sparre som "La folie" med en uppsyn av
rashöna. Utom Roslin har Pilos "Gustav III: s
kröning" fått en placering tillsammans med de
yppersta fransmännen. Den klarar sig med den
äran och hävdar sin ställning som den
märkligaste av alla svenska målningar. Den är som
ett hav utan botten, en palimpsest med lager
på lager. Den äger i högsta potens det
ofullbordades tjusning, det halvutsagdas outtömliga
möjligheter, och i allt detta fruktbart nebulösa
materialiserar sig mittpartiet som en spiritistisk
uppenbarelse. Här är ett måleri lika underskönt
och trolskt som "Claudius Civilis".
Även 1800-talet domineras av fransmännen,
och kollektionen är inte dålig trots att den till
större delen måst förvärvas i hård konkurrens
på marknaden. "Herminie hos herdarna" äger
just detta stolta, manliga behag som är
Delacroix’ särmärke. Courbet är allsidigt företrädd
med idel goda verk, Corot hjälpligt med tre
fina småsaker. Men salens segrare heter Renoir,
som här spelar samma roll som Chardin i
1700-talsrummet. Det är inte bara hans personliga
älsklighet som gör det; genom att förena högsta
skicklighet med en fullkomlig omedvetenhet
avslöjar han t. o. m. Manet som en virtuos.
Manet är visserligen glänsande exponerad, men
det impressionistiska praktnumret i museets
samling är Renoirs "La Grenouillère". Monet
och Sisley måste sägas vara medelmåttigt
representerade, Cézanne, Degas och Gauguin
visserligen också sparsamt men fullgott. Van Goghs
landskap är jämförelsevis likgiltigt. Även i detta
sammanhang har man gjort det intressanta
försöket att placera in några svenskar. Hills
landskap från Montigny-sur-Loing klarar sig ganska
bra men är litet för gräddat i patén och en
aning sött. Det uthärdar inte riktigt jämförelsen
med det fina landskapet av Pissarro intill.
Josephsons "Näcken" är knappast något
lyckligt val, den verkar sotig i färgen och nästan
slapp i sin romantik. Karl Nordströms impres-
724
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
