Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Karin Stjernholm: Persika och påfågel. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARIN STJERNHOLM
PERSIKA OCH PÅFÅGEL
Ner genom pergolans bladverk föll ljuset
i stora dallrande fläckar. Som nebulosor, tänkte
Lilian, utströdda över bordduken. Hon hade
läst om det i en tidning. Solöar utströdda i
universum. Den ena ön efter den andra fyllda av
tusentals och åter tusentals solar ... Små skarpa
lågor flammade upp ur silverkärlens bukiga
sidor och regnbågar blänkte skälvande över
kristallglasen, sköt fram och var nästa
ögonblick åter försvunna. Och kring solarna kretsade
det kanhända planeter, och på en av planeterna
kunde det bo levande varelser. Hur kunde
någon orka med att förstå det alltsammans?
De röda rosorna i mingskålen blev glödande
mitt i en nebulösa och låg där och flöt som
en skinande klar färgklick mellan koppar och
tallrikar. De liknade en gammal museitavla,
tänkte hon vidare. Ingen skulle komma på
idén att måla i sådana nyanser nuförtiden.
Man skulle tro att det var en tamburdörr, från
insidan, med dagern genom de kulörta
glasrutorna.
Hon tog upp ett kronblad som hade fallit
ner på duken och började rulla det fram och
tillbaka mellan fingrarna medan hon stirrade
uttråkat framför sig. Handen var fin och smal
med rödlackerade naglar. Naglarna på fötterna
som syntes i de små ljusblå tålösa tofflorna
var också rödlackerade. Medan hon petade loss
bladet som blivit vått och klibbigt från sin
pekfingerstopp iakttog mannen på andra sidan
bordet henne förstulet. Vad är det egentligen
som gör en kvinna till en personlighet, reflek-
terade han. Som han hade gjort många gånger
förut. Kläderna, avgjorde han. Det var alltid
resultatet. De små tofflorna och den långa
morgonrocken av kornblått siden. Och frisyren
naturligtvis. Hon bar det mörka håret i flätor
uppdragna över hjässan. Det liknade en krona.
Ovanför ena tinningen fanns det några gråa
strimmor. Hon ser verkligen inte ut som vem
som helst. Men varför kammar hon sig så där,
som en konstnärinna? Hon varken målar eller
sjunger. Eller någonting annat i den vägen.
Såvitt jag vet kan hon inte ens spela piano efter
noter.
Hårkronan ovanför morgonrocken böjde sig
fram över bordet.
— Jes?
Han höjde frågande på ögonbrynet utan att
svara.
— Är det inte komiskt att de skall vara så
fruktansvärt dyra?
— Komiskt? sade han.
— Vi borde ha dem själva. Kunde vi inte
sätta upp ett drivhus? Nere vid grinden till
exempel.
Hon höll en stor gyllengul persika
genomsprängd med purpur i den framsträckta
handen.
Han sade ointresserat:
— Kan du inte tala med trädgårdsmästaren
om det? Jag har verkligen inte tid... Det vet
du ju.
— Jag älskar persikor! Så de doftar. Man
skulle göra en parfym ... Hon avbröt sig plöts-
729
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
