Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Karin Stjernholm: Persika och påfågel. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARIN STJERNHOLM
ligt och utbrast nervöst: Nu är de där igen!
Ser du dem? De står och stirrar in som om det
var en apbur!
— Vem? undrade han desorienterad. Vad
är det du talar om?
— Polskorna, naturligtvis! Är det inte
oförskämt? Att ställa sig alldeles vid stängslet! Och
just när vi äter... Bara man kunde förbjuda
det. Man mister ju aptiten! De har ingenting
och vi har allting ... Hon gömde persikan som
en boll mellan de kupade händerna. Jag kan
inte sitta och äta den här medan de ser på ...
Han ser ut som en gammal kines, tänkte hon,
med pipröken så där på båda sidorna om
näsan. Men det är sant, kinesernas skägg går
neråt och inte uppåt. Varför lät du inte sätta
upp en mur när vi byggde om! Hennes röst
hade blivit gäll. Då hade vi sluppit dem!
Han gjorde en liten rörelse med handen, stel
och abrupt, som en sprattelgubbe när man drar
i snöret, föreslog hon för sig själv.
— Vem kunde ana att de skulle upplåta
tomten där borta till läger?
— Om vi hade haft en mur hade de inte
kunnat se oss, envisades hon. Nu har de gått
här en hel vecka och stirrat. Jag blir tokig
snart! Galen! Ni får sätta in mig på ett
dårhus ! Hon satte fingertopparna mot tinningarna
och slöt ögonen.
— Det är påfåglarna de ser på. Jag har
aldrig förstått...
— Men de är så vackra! avbröt hon. Hon
gjorde en paus, så sade hon jämrande: Är det
inte förskräckligt att man skall behöva se på
dem. Som de ser ut. Med sina magra ben och
uppsvällda magar. Det är en skandal!
Mannen nickade.
— De har gått igenom en hel del... Och
det blev en människa, tänkte han. En individ.
Tofflorna, morgonrocken, flätorna och den
stora persikan i den framsträckta handen. En
personlighet... Talade jag om för dig att jag
mötte Axel på gatan?
— Nej ? sade hon med ryggen åt honom. En
smal lätt bakåtböjd rygg i en fint svarvad
kurva. Jaså, han är här nu.
— Är det inte idiotiskt? sade han. Han har
en liten praktik i en landsortshåla högt uppe
i Norrland. Begrava sig på det viset.
— Han är idealist. Du förstår inte det där.
Han ville ha det så.
Han skrattade.
— Var inte ni två förälskade i varandra en
gång. Eller hur var det? Innan du och jag ...
— Å — förälskade är kanske för mycket
sagt...
Hon gick in i biblioteket genom de öppna
terrassdörrarna och lade ifrån sig persikan på
ett bord. En stund dröjde hon kvar orörlig inne
i halvdunklet. På golvet stod en stor vas med
mörkröda lejongap och nejlikor i samma färg.
Halvt i tankarna bröt hon en blomma och
försökte fästa den i håret men kastade nästan
genast ifrån sig den. De dyrbara tjocka
buchara-mattorna var randade av ljuset som silade in
genom de halvslutna persiennerna. Varför var
det så svårt att få rösten att låta lugn och
likgiltig? Man måste tänka på något svalt kyligt
orörligt, våta runda stenar till exempel,
upphämtade från havsbottnen. Medan hon lät
handen glida utefter raden av skinnklädda böcker
i bokhyllan frågade hon utåt trädgården:
— Hur såg han ut? Var han sig lik?
— Ja. Fast äldre naturligtvis. Vi blir ju
gamla ... Det var tio år sedan vi råkades sist.
Fantastiskt, inte sant? När man tänker på det.
Så kort som livet är. Och så tio år. Det var på
en fest här, för resten, medan mamma levde,
innan vi förlovade oss. Jag minns inte riktigt,
var du med?
Hon drog på munnen. Inte till något leende,
en grimas snarare med läpparna i neråtböjda
bågar.
— Jo, jag var med... (Det var fullt med
damm på alla ramarna, i räfflorna var de
alldeles gråa. Det måste hon komma ihåg att säga
730
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
