- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIV. 1945 /
733

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Karin Stjernholm: Persika och påfågel. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

PERSIKA OCH PÅFÅGEL

Lilian nickade tafatt med sitt fat i handen.

— Vi hade också en villa hemma. Inte så
stor som er förstås...

Kunde hon flicka in det nu? Och hur länge
skall ni stanna i det här lägret? Nej, det lät
onaturligt. Det kom väl ett bättre tillfälle. Hon
sjönk försiktigt ner i gräset på sin sida om
stängslet. Det var alldeles vått. Vätan trängde
tvärs genom den tunna morgonrocken. Det
skulle bli stora svarta fläckar på den. Hon såg
fågelklon fatta tag i ståltrådsnätet igen och
ryste.

— Vill ni inte ta en kaka till? viskade hon.
En kaka ... Om ni tycker om dem...

— Vi bodde i en liten stad mitt inne i landet.
Flickan såg rakt ut i luften med blicken riktad
mot någon punkt mycket långt borta. Den var
inte alls vacker. Där fanns ingen skog, ingen
sjö, inga berg — och det var mycket dammigt
och hett om sommaren. Jag tyckte aldrig om
att bo där. Men nu...

Det kom ett underligt drag kring hennes
mun. Smärta, tänkte Lilian. Så högtravande det
lät. Men det var rätta ordet. Ett drag av smärta.

— Det var en mycket varm vacker dag
tyskarna kom. I slutet av maj eller början av
juni. Himlen var blå utan ett enda moln. Vi
stod uppställda på gården med våra små paket,
min far, min mor, min syster och jag själv. De
låste dörren till vårt hus. Vi fick ingenting ta
med oss.

Plötsligt upptäckte Lilian sina fötter liggande
i gräset ett stycke från varandra med tårna
utåt och lade hastigt den ena över den andra.
Så drog hon in dem under kjolen. Det hade
varit bättre med klänning och skor. Ett par
enkla sportskor. Hon vände sig mot den
främmande.

— Ni ser så frisk och duktig ut... (Nu
måste jag få in samtalet på lägret snart. Så jag
kan fråga ...)

— Ja, jag är nästan alldeles bra nu. Men
jag har ju inget hår ...

Lilian kunde se hennes blick — mot sina
flätor, inte avundsjuk, men längtande, sorgsen,
nästan förälskad. Nu var linjen där vid munnen
igen.

— Det växer ut, sade hon avvärjande som
om hon ville skydda sig.

— Å — tror ni?

Det var rödaktigt, mycket kort och tunt. Intill
huvudbottnen var det alldeles grått som om det
vore ingnidet med aska.

— Jag hade tjockt hår förut. Många tyckte
att det var vackert. De rakade av oss det i
lägret. Och de tog ifrån oss våra kläder och
gav oss klänningar av amerikanskt siden. De
var säkert femtio år gamla och mycket långa.
Vi såg så löjliga ut allesammans att vi inte
kunde låta bli att skratta. Kan ni förstå det?
Fast vi grät av förtvivlan på samma gång. Och
vi kunde inte känna igen varandra. Alla var så
förändrade. Jag kunde inte känna igen min
egen syster. Jag såg henne ingenstans. Bara
massor av löjliga spöken i långa
sidenklänningar. Och utan hår. Och hon kunde inte
känna igen mig. Vi sprang omkring och ropade
på varandra hela tiden. Ari! Bori! Ari! Bori!
Ari! Bori!

Lilian strök sig över pannan. Kunde det vara
sant? Så förskräckligt! Sånedvärdigande! Med
avrakat hår och i alldeles omoderna kläder.
Om det hade varit jag... Hon kunde se sig
själv, ungefär som hos hårfrisörskan när man
skulle in i torkhuven. Bara mycket värre. Att
behöva visa sig sådan för någon. Vem var den
där flickan på andra sidan nätet? Det var som
om hon plötsligt såg henne för första gången.
En kvinna som hon själv, med samma sorts
känslor. Som skulle avsky att någon såg henne
på väg till torkhuven. Och hon hade sprungit
där med huvudet naket. Jag hade en docka en
gång som tappade peruken. Så olycklig och
fasansfull den såg ut...

Ett värkande medlidande steg upp i hennes
bröst. Hon kunde känna hur ögonen fylldes

733

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1945/0749.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free